Tarzan nr 1–2/1992

Med sina historier om Tarzan blandade Edgar Rice Burroughs instinktivt ihop mängder av mytologisk och psykologisk bråte till en ganska maffig soppa. Det är inte stor litteratur, men det är en av vårt århundrades mest bärkraftiga idéer. Film- och serievarianterna har genom åren varit oräkneliga. Och nu är det dags igen, den här gången med en svensk/dansk/amerikansk (!) samproduktion.

Förhandsryktena har skvallrat om en någorlunda hög ambitionsnivå, men tyvärr känns resultatet ändå hopslarvat. Omslagen är grötiga, okoncentrerade och nerkladdade med för mycket text. Nya logotypen är jugendsnygg, men blandas med gamla varianter utan konsekvens. All redaktionell text är småtöntigt formulerad, dåligt korrekturläst och bedrövligt typograferad.

Serieavsnitten inleds med amatörmässigt målade helsidesbilder och är för övrigt oerhört ojämna. Utmärkta sekvenser blandas med stela, okänsliga teckningar. Bildberättande och färgläggning fungerar tämligen bra. Manusen är ett mischmasch av stereotypa karaktärer och osannolika händelseförlopp. Ofta känns det direkt larvigt; mera sällan får man det där äkta suget i maggropen som en riktig saga ska ge.

Fortfarande är det för tidigt att döma, men detta ser inte speciellt lovande ut. Förhoppningsvis kan en del barnsjukdomar skavas bort så småningom, men tills vidare väntar jag fortfarande på en Tarzan som bräcker Foster, Hogarth eller Kubert.