Spirous äventyr nr 40: Svartkonst och champinjoner

Lika bra att erkänna det direkt: jag har inte läst något av de 25 senaste ”Spirou”-albumen, men varit lika glad för det. Skälet till att jag läste detta album var att ett antal mer insatta personer i min bekantskapskrets påstått att ”Spirou” numera åter är en läsbar serie.

Denna berättelse handlar om hur greve de Champignac uppfinner en stråle som gör vitt till svart. Han tror inte att den fungerar och reser bort för att hälsa på en kollega.

Naturligtvis fungerar apparaten i alla fall, och efter ungefär halva albumet står den på bytorget och förvandlar hälften av medborgarna till svarta, varpå det äntligen blir lite snurr på handlingen.

Detta ämne inbjuder ju till någon slags kommentar om främlingsfientlighet och rasism – det hade ju inte behövt bli tråkigt för det! – men författarna försitter den chansen.

De konflikter mellan vita och svarta som uppstår, uppstår inte på grund av skillnaden i hudfärg, utan för att de förvandlade ihärdigt hävdar att de heter Spirou, Nicke etc. fast de ser tämligen annorlunda ut, vilket naturligtvis grannarna har svårt att tro på.

Tecknaren är mycket duktig på att teckna både personer och bakgrunder, men de senare har en tendens att vara frånvarande i långa stycken, vilket ger ett hafsigt intryck.

Sammanfattningsvis blev jag ganska besviken på det här albumet. Den hyfsade iden schabblas bort och det hela verkar gå på rutin.

Om inte nästa album med ”Spirou” är bättre tror jag att jag hoppar över de 25 kommande albumen också.