De korta historierna i »Love Hurts« kretsar kring skräck och ond bråd död, alltid med en kärlekshistoria inbakad. Själv beskriver skaparen sitt verk som romantiska skräckserier.
– Det är ett genialt koncept! Jag är så jäkla nöjd med att jag kom på det, säger Kim med ett belåtet skratt. Han är allt annat än blygsam, och det har han sin fulla rätt till. »Love Hurts« kom snabbt att bli ett av de populäraste inslagen i Nemi och läsarnas uppskattning har inte låtit vänta på sig. Kim får regelbundet höra av sina fans med allt från beundrarbrev till förfrågningar om teckningar och tatueringsmotiv. Emellanåt får han även presenter skickade till sig, som det textiltryck som pryder hans arbetsplats. En stor del av seriens läsare är tonårstjejer, en målgrupp som Kim trivs väldigt bra med.
– Det är jättekul att göra serie som uppskattas av unga tjejer. De skriver så vackra fanmejl, att de älskar mina serier och att de längtar till nästa nummer av Nemi så att de får läsa en ny episod. Jag tror att de kan känna igen sig i mycket av det mina serier handlar om, tragiska kärlekshistorier finns det ju som bekant rätt gott om i tonåren. Men jag vill passa på att tillägga att jag aldrig försökt målgruppsanpassa serien.
En perfekt plattform
Att serien helt saknar återkommande figurer och grundhistoria ger Kim en enorm kreativ frihet. Inför varje ny episod har han börjat om på ny kula. Persongalleri och miljöer skiftar från episod till episod.
– Det är viktigt för mig att ha kul när jag arbetar med mina serier. Eftersom jag gör allt från manus till färgläggning helt själv får jag inte tröttna när jag är halvvägs in i en ny episod, då blir det inte bra. Just därför har »Love Hurts« varit en perfekt plattform för mig, eftersom den tillåtit mig att experimentera och utvecklas. Jag har aldrig någonsin behövt tumma på min integritet eller mina ambitioner med serien, »Love Hurts« är precis så som den är menad att vara. Varenda ruta är exakt som jag vill ha den. Det är just därför som jag haft så vansinnigt roligt när jag gjort de här serierna. För varje ny serie som jag påbörjat har jag försökt utmana mig själv. Det kan handla om att teckna något på ett annorlunda sätt, eller ha en udda vändning på berättelsen. Det här med variation tror jag är viktigt, det är inte bra att bara göra samma saker hela tiden. När jag gör en serie utgår jag ifrån någon liten idé jag har i bakhuvudet, ibland kan det vara en speciell bild som jag vill teckna eller någon tidsperiod som fascinerar mig. Ett sådant exempel var en serie som jag gjorde av den enkla anledningen att jag ville teckna ett uppslag med en riddare i kamp mot en drake. Sånt kan lätt bli väldigt töntigt, men det blev riktigt bra i slutändan.
Arbetsgång
En av de första saker Kim gör när det är dags att påbörja en ny serie är att göra en ordentlig bildsökning på Google.
– Jag förstår inte hur serietecknare klarade sig innan det fanns Internet! Tillsammans med kopiator och skrivare är Google Images ett av de viktigaste verktyg som jag använder mig av. Det finns en slumpmässighet med Google som jag gillar. Man vet ungefär vad man är ute efter, men när man försöker hitta passande sökord så får man upp så mycket annat också. Mycket av det är i och för sig irrelevant, men det finns även en del användbara saker bland det, saker man kanske inte tänkte på eller inte kände till, och sånt kan leda till en del nya idéer. När det så är dags att börja teckna brukar jag ha en hel hög med utskrifter bredvid mig.
En värdefull mentor
Under sitt andra år på Serietecknarskolan i Malmö kom Kim i kontakt med den danske tecknaren Peter Snejbjerg (»Books of magic«, »Starman« med mera) som kom att bli hans mentor. Under sin tid på skolan besökte han Gimle-studion, där Peter har sin ateljéplats, så ofta han kunde.
– Peter har betytt oerhört mycket för min utveckling som tecknare. Jag tror inte att jag hade varit en så pass bra serietecknare om det inte varit för honom. Den tid som jag tillbringade på Gimle var enormt inspirerande, jag har aldrig varit i en mer kreativ arbetsmiljö. När skolan slutade föreslog Peter att vi skulle fortsätta med det här mentorskapet, och det är jag väldigt glad att han gjorde. Så fort som jag blivit färdig med skisserna till en ny serie brukar jag åka över till Köpenhamn och visa upp dem för Peter. Han har vanligtvis en hel del att anmärka på dem och när jag åker därifrån i slutet av dagen har jag fått mycket värdefull kritik, vilket sporrar mig att bli en bättre serietecknare.
Begränsat utrymme
Med undantag av den specialbilaga som Kim gjorde för tidningen Nemis halloween-nummer 2007 är hans serier vanligtvis fyra till sex sidor långa, något som ställer stora krav på hans historieberättande.
– Om man bara har ett visst antal sidor på sig att berätta sin historia är det svårt att bygga upp ursprungshistorier och liknande. För att förenkla det hela har jag använt mig av ganska arketypiska karaktärer. De flesta personer som dyker upp i mina serier är endimensionella, det viktiga är att lägga fokus på historieberättandet. Ibland har jag gjort en grej av just det där arketypiska. Ett sådant exempel är en serie där jag lät mig inspireras av teen-slashers som »Fredagen den trettonde« och »Terror på Elm Street«. Jag arbetade med just de där typiska amerikanska stereotyperna som alla känner igen; den snygga cheerleadern, sportkillen, plugghästen med glasögon och hästsvans och rebellen med James Dean-frisyr som bara går omkring och är svår. Det finns många sådana klassiska karaktärer som jag kan hålla på och bolla med fram och tillbaka.
– Att vända på invanda roller är ett grepp som jag använder mig mycket av, inte minst det här att vända på könsroller. Det är faktiskt ett knep som jag lärde mig från Stephen Kings bok »Att skriva«, där han berättar om hur han arbetar med sina böcker. En av de bästa saker han skrev där är att man på idéstadiet alltid ska ta och testa att ändra karaktärernas kön och se vad historien tar för nya vägar. Det kan vara väldigt intressant att göra så, jag är trots allt väldigt intresserad av genusfrågor och det är något som jag hoppas märks i mina serier.
Serieroman
I samband med att alla »Love Hurts«-episoderna samlas i bokform har Kim valt att lägga serien åt sidan. Men hans fans behöver inte oroa sig, det kommer mer »Love Hurts«, om än i annan form än vad vi är vana vid.
– När det blev bestämt att Kartago skulle ge ut boken kände jag att det var lägligt att ta en paus från de kortare serierna. Under arbetet med »Love Hurts« har jag blivit allt mer sugen på att göra längre serier, och nu ska jag börja jobba på en serieroman. Men även denna gång blir det en romantisk skräckberättelse, så jag har beslutat mig för att den också kommer att heta »Love Hurts«. Eftersom serien är så pass populär och har en stor publik känns det korkat att lägga ner serien helt och hållet. Istället för de vanliga korta historierna får mina läsare nu en längre berättelse.
– Manuset har jag jobbat på i ett års tid, och jag kommer att börja teckna i januari. Förhoppningsvis kommer den att gå som följetong i en ny tidning, men det är för tidigt att uttala sig om det ännu. Det är mycket möjligt att jag återvänder till de kortare serierna någon gång i framtiden, jag har fortfarande många idéer på lager.
– När jag gjorde den sista serien för Nemi kände jag att jag ville göra något speciellt, och eftersom det är just den sista serien har jag passat på att ta ut svängarna rejält. Det tog ett tag att bestämma mig för vad jag skulle hitta på, men det slutade med att jag gjorde en superhjälteserie. Det var ett sätt för mig att leka med själva seriemediet, och serier har för mig alltid varit synonymt med superhjältar. När jag var liten läste jag sjukt mycket superhjälteserier, först »Spindelmannen« och sånt som fanns på svenska, men sedan upptäckte jag att det inte var särskilt svårt att köpa amerikanska tidningar. Det var i och med att Image Comics gjorde entré på nittiotalet som jag började intressera mig för det här med att teckna egna serier. Och då var det ju just superhjälteserier man ville syssla med. Nu, ganska många år senare, hade jag äntligen chansen att göra det. Jag ville göra någonting som samtidigt var en pastisch och en eloge till mina barndomshjältar. Jag hade väldigt roligt under arbetet med den. Det blev en väldigt fin serie, sorglig som fan. Just nu är det den episoden som är min egen favorit, men det är ju så det brukar vara, den bästa serien är alltid den man senast gjorde.
Japansk inspiration
Sedan Kim gav sig på att göra egna skräckserier har han plöjt tonvis av skräckserier. En stor mängd av dessa har varit av japanska storheter som Hideoshi Hino och Junjo Ito. Precis som många andra skräckälskare anser han att de japanska skräckserierna spelar i en helt annan division än sina västerländska motsvarigheter. Under sommaren 2007 tillbringade Kim fem veckor i Japan för att hämta inspiration. Från början hade han siktet inställt på att göra actionfyllda samurajserier med geishor och ninjor. Så blev dock inte fallet, något som förvånar inte minst honom själv.
– Japan är på så många sätt ett väldigt annorlunda land. Exempelvis är Japan det land i världen som producerar mest pornografi, men samtidigt är Japan det land där folk har minst sex, och det säger ju en del. De har målat upp en bild av en idealkvinna som man verkligen blir bombarderad av. Vi tycker att vi har mycket av det här i Sverige, men det är ingenting mot hur det ser ut där. Under min vistelse i Tokyo passade jag på att hälsa på några kollegor, bland annat Junko Mizuno [läs mer om henne i B&B 1–2 2007, red:s anm.] som jag lärde känna vid en seriefestival för några år sedan. Junko är verkligen fantastisk på alla sätt, hon är en otrolig serieskapare och en väldigt spännande person. Men då hon är över trettio och ogift anses hon av det japanska samhället vara förlorad, helt bortom räddning. Det spelar ingen roll att hon har en egen klädkollektion eller hur många tusen exemplar som hennes böcker säljer i, så länge hon saknar en man. Hon hade en hel del intressanta saker att säga om det japanska kvinnoidealet.
Inspirerad av detta gjorde Kim en ny episod av »Love Hurts«. I stället för den tänkta samurajserien blev det en historia med socialrealistiska undertoner. I centrum står en ung japansk kvinna (misstänkt lik fröken Mizuno) som känner sig trött på de jämnåriga killarna och förälskar sig i en gammal filmstjärna. Naturligtvis blir slutet allt annat än lyckligt.
– Jag tror att det här är något som många av mina läsare kan känna igen sig i. Jag vill inte avslöja för mycket om serien för dem som inte har läst den ännu, men ni kan vara lugna, det är någon som dör i slutet.