Den unge Spirou nr 8 & 13

Att albumserien ”Den unge Spirou” i svensk översättning kommit upp i tretton utgåvor är ingenting annat än obegripligt. En rimlig gissning är att denna spinoff kan rida på huvudseriens popularitet – även om Spirous äventyr för all del också pendlat rejält i kvalitet över åren: Fourniers och Nic & Cauvins album hade väl knappast setts i svensk utgåva om de inte föregåtts av Franquins briljans.

I den unge Spirou syns väldigt lite av den vuxne Spiroufigurens egenskaper. Det är egentligen bara kostym och namn som delas. Formatet är det sedan länge inarbetade: en sida, punchline i sista rutan. Finfint tecknat och färglagt är det. Icke desto mindre har jag extremt svårt för detta.

Sidorna är fulla av nattståndna skämt av gluttarkaraktär. Vad Spirou och hans kompisar (allihopa små barn) allra helst vill fylla sina dagar med är att glo uppför kjolarna på vuxna kvinnor. Direkt obehagligt. Ahaa, recensenten är pryd…? Ja. Kanske det. Men om allt detta bröst- och rumpstirrande bara utmynnar i värsta sortens buskis – ungarna och männen i serien är mer eller mindre paralyserade eller avsvimmade i varannan ruta – blir det ju bara trist.

De båda albumen är hopklumpade i samma recension eftersom det inte finns något som skiljer dem åt. Det är samma historia i båda. Eller rättare sagt, det är ingen historia alls i något av albumen.