Aldrig godnatt

Om man nu redan blivit vuxen på 80-talet. Om man inte varit någon riktig punkare. Om man sällan rört sig hemtamt bland vänsterpolitiskt aktiva. Om man mestadels bott någon helt annanstans än i Stockholm. Kan man då överhuvudtaget hitta något av intresse i Coco Moodyssons självbiografiska ungdomsskildring?

Jodå, här kan alla som intresserar sig det minsta för nya svenska kvalitetsserier hitta en hel del, skulle jag vilja hävda. Jämfört med många andra nutida serieskapare finns här en befriande chosefri och frisk syn på omvärlden. Moodysson har en unik berättarröst utan nämnvärd tillgjordhet och hon lyckas skapa en helt egen atmosfär. En märklig kombination av gripande närhet till sitt ämne och ett ibland nästan kyligt registrerande utifrånperspektiv. Hon undviker många av de förväntade klichéerna och är i stället förvånansvärt rättfram, osentimental och icke-nostalgisk. Detta trots att boken är fullständigt nedlusad med tidsmarkörer. Framförallt från musikens värld men även i form av kläder, böcker, uteställen, samtalsämnen, politisk agenda, kändisar, frisyrer och till och med bilar – för det är väl bakändan av en tidsenlig Saab som skymtar på sidan 17?

Teckningarna är trots alla sina fina detaljer också välbalanserade med helt rena ytor och därför sammantaget föredömligt klara. Men inte alls enligt den klassiska franskbelgiska ligne claire-skolan utan medvetet och dekorativt naiva på ett slags modernt konstskolevis som känns väldigt rätt i tiden. Och i just det här sammanhanget är manéret förstås osedvanligt passande då det förtydligar skeendena och framhäver det genuina och oskuldsfulla i barnens känslor.

Trots alla detaljer i text och bild drunknar aldrig berättelsen. Det handlar om hur ideal krockar med verklighet i stort och smått, men framförallt om vikten vänskap, hur hållbar och avgörande äkta sådan kan vara trots omvärldens påfrestningar. De unga punktjejerna pendlar mellan barndom och ungdom på ett sätt som känns väldigt självklart och trovärdigt. Normalt sett brukar den här typen av historier koncentrera sig på själva det gränsöverskridande vuxenblivandet, men här tillåts personerna att finnas till i det svårdefinierbara tillstånd som marknadsförarna med osvikligt väderkorn numera målgruppsdefinierat som ”tweens”. För övrigt en kategori som jag gissar att seriens milt upproriska huvudpersoner inte alls skulle gilla att pressas in i.

Den enda bristen jag upplever är helheten. Tempot blir stundtals möjligen lite väl lågt. Kanske är albumet i sig för långt för historien, kanske är det dramats konstruktion som inte riktigt håller hela vägen. Hur som helst slirar det ibland smått okoncentrerat mellan varven när episoderna mest följer varandra i en räcka utan några större svängningar i känsloläge. Vissa upplägg mynnar snarare ut i tomma intet än i någon intrigmässig upplösning.

Å andra sidan ökar detta den dokumentära prägeln ytterligare. Ett autentiskt levnadsöde är ju sällan som en Ibsenpjäs, med perfekt avvägd dramaturgi.

Utdrag ur Aldrig godnatt av Coco Moodyson. © Coco Moodyson och Kartago förlag