1. Vargen är lös (1979)
I det första albumet »nödlandar« Tor och Loke i människovärlden, och får med sig två människobarn – pojken Tjalve och den lilla flickan Röskva – till Valhall, där den enorma Fenrisulven har slitit sig och sätter skräck i befolkningen. För att skydda sig mot det upplevda hotet från vargen har invånarna låtit Valhall förvandlas till en polisstat, där Tyrs styrkor hejdar och visiterar alla. Men Odens maka Frigga menar att man gått för långt, och att anledningen till att Fenrisulven upplevs som ett hot är att landet byggts för asarna och vargen har dömts till utanförskap. Och mycket riktigt visar det sig att när lilla Röskva träffar vargen på egen hand, och inte försöker angripa honom, är han from som ett lamm. Hennes mjuka övertalning gör att Fenrisulven till slut kan bindas igen, och fred råder i landet.
När »Vargen är lös« kom ut 1978 var terrorism ett i högsta grad aktuellt ämne i Europa. I Västtyskland var »stadsgerillan« Baader-Meinhof aktiv, och det västtyska samhället försökte med olika polisiära medel hindra deras härjningar. Debatten om »polissamhället« och politiskt utanförskap var därför livlig, även i Norden.
2. Tors hämnd (1980)
Jätten Trym stjäl Tors hammare och kräver att få gifta sig med kärleksgudinnan Freja för att lämna tillbaka den. Asarna försöker först tvinga Freja att gå med på giftermålet, men så kommer den sluge Loke på att man skulle kunna klä ut Tor till Freja och låta honom ta hand om Trym och hammaren på samma gång.
Genom hela albumet ges exempel på hur kvinnor behandlas sämre än män, speciellt bland jättarna – deras åsikter ignoreras, de får sämre betalt, de förväntas tolerera allehanda tafsande etc. Hemkommen från jättarnas land klagar Tor över hur illa kvinnor behandlades där, utan att själv se ironin – även Asgård är ju i hög grad männens värld.
3. Odens vad (1982)
I det här äventyret blir Oden uppbragt över den dåliga ordningen bland de nya kämpar som anländer till Valhall, och kritiserar valkyriorna för att de väljer ut så dåliga kämpar. Då dessa blir sura och försvarar sig, slår Oden vad om att han kan hitta bättre kämpar själv. Medan han är ute och letar kämpar, tar hans bröder Vile och Ve över Asgårds tron och centraliserar all makt till sig själva, vilket inte ger något bra resultat.
Madsen & co tar Odens sökande till intäkt för att återberätta ett antal historier om Odens äventyr bland människorna, vilket gör att albumet känns en smula episodiskt. (Ett plus dock för att tre bekanta figurer från Marvels superhjälteserie »Thor« gästspelar i det här äventyret i ett roande metaskämt.)
4. Historien om Quark (1988) samt 5. Resan till Utgårdsloke (1989)
Quark är en liten jättepojke som Loke råkar få vårdnaden om, och som inte alls passar in i Tors hushåll. Samtidigt har Tjalve börjat göra sig föreställningar om att han minsann är man och alltså står över saker som hushållsarbete och lekar med sin lillasyster.
Som synes återanvänds teman från album 1 och 2: Botemedlet mot Quarks oduglighet och busighet visar sig vara att ta emot hans önskan att vara vänner, vilket återigen visar sig bli den mjuka Röskvas uppgift; och man tar upp fördomar om manligt och kvinnligt och vem som lämpar sig att planera och bestämma. Betoningen av vikten att inte vara en översittare utan en vän, och av att folk beter sig utifrån hur de själva blir behandlade, gör den här historien till en tämligen traditionell moralitet.
6. Guldäpplen åt gudarna (1990)
Detta album bygger på myten om att asarna åt av asagudinnan Iduns guläpplen, för att undvika att åldras. Madsen & co har byggt vidare på detta tema och kombinerar det med en fartfylld berättelse om en jätte som åstundar äpplena och »naturligtvis« finner en villig medhjälpare i Loke.
»Guldäpplen åt gudarna« är delvis en ren äventyrshistoria om hur Loke försöker slingra sig ur en knipa han själv försatt sig i – tagen ganska rakt av från myterna – men innehåller även en dimension som betonar vikten av äkta kärlek.
7. Tor och Midgårdsormen (1991)
Här faller slutligen alla delar samman till en fungerande enhet. Sören Håkanssons färgskala anpassar sig fint till känslan i berättelsens olika scener, och historien har lämnat den enkla moraliteten och enkla gudaäventyrshistorien bakom sig. Fokus ligger här på rivaliteten mellan Tor och Tyr om vem som är den mäktigaste asen av dem alla. Tor står för det individuella, något kaotiska hjältemodet medan Tyr är den militäre taktikern och strategen, som koordinerar sina styrkor till en organiserad helhet. För att nå ett avgörande följs de åt till jättarnas land, där Tor ska fiska upp Midgårdsormen för att slutgiltigt bevisa att han är tapprast. Med på resan följer den fege Heimdall som opartiskt vittne.
Men en komplikation tillstöter. Det visar sig att Tyr i själva verket är son till en jätte, som misshandlade honom när han var liten. När de nu tar natthärbärge hos just denne jätte klarar Tyr inte av att hantera situationen, utan blir återigen rädd för sin far, trots att han nu är en vuxen man. Dessutom tror Heimdall nu att Tyr är en förrädare som vill sälja ut Asgård till jättarna – han är ju själv en jätte. Tor löser situationen genom att krossa det ölkrus som fadern misshandlat Tyr med. Sedan säger han åt Heimdall att sluta fjanta sig – Tyr är numera Tyr, inte någon jätte; han har själv skapat den man (asagud) han är i dag. Tyr inser därmed att Tor är den främste av dem; han låter sig nämligen inte vara bunden av vad man en gång varit, något som Tyr själv inte klarade av. Äventyret avslutas med ett handslag dem emellan – ett handslag mellan likar och vänner, som respekterar och litar på varandra.
Madsen har själv sagt att med »Tor och Midgårdsormen« insåg »Valhalls« skaparteam att »om man ska göra något som verkligen är roligt, då ska man ha en allvarlig historia i botten«.
8. Frejas smycke (1992)
Alla de manliga gudarna lustar efter den vackra Freja, fruktbarhetsgudinnan. Särskilt Oden. Till hans frustration är dock inte Freja intresserad. Däremot verkar hon extra vänligt inställd till den fege Heimdall, som dock är för bunden till motsatsparet »horan och madonnan« för att kunna ta emot hennes kärlek. När dessutom Loke sprider rykten om Frejas lösaktighet, rykten som de andra gudarna bara alltför gärna sätter tilltro till, blir följden naturligtvis problem, som inte kan lösas förrän Heimdall inser hur idiotiskt han har betett sig.
9. Tor och tvekampen (1993)
Här hamnar återigen Tjalve och Röskva i centrum. Tjalve drömmer på nytt om att vara stark och tuff som Tor, vilket ställer till problem när den stridslystne Hrungner kommer till Valhall. Situationen kompliceras också av att jättepojken Magne anländer och påstår sig vara Tors son, och konkurrensen om Tors gunst är inget som Tjalve uppskattar.
Tor besegrar så småningom Hrungner i tvekamp med hjälp av Tjalve – problemet är bara att ingen av asarna, inte ens Tor själv, har sett Tjalves bidrag. Däremot tycks Magne visa sig vara så stark att han verkligen måste vara Tors son, och får därför stanna hos denne. Tjalve upptäcker dock att det är ett trick, men avslöjar inte det för de andra asarna eftersom Magne är i så desperat behov av att få höra till dem.
På ytan är det här ytterligare en »det är bättre att vara vänner«-historia i samma traditionella stil som »Historien om Quark«, men den innehåller fler bottnar än så. Magne är ju trots allt inte Tors son, men Tjalve låter asarna tro att han är det – trots att Tjalve själv är den som har mest att förlora på den saken – eftersom Magnes behov är så stort. Återigen hamnar tonvikten mera på psykologi än på förnumstiga moraliteter.
10. Gudarnas gåvor (1997)
I »Gudarnas gåvor« återvände Madsen & co till den rena gudaäventyrsberättelsen. Här skildras hur Tor och Siv möttes för första gången, och hur Loke genomgår stora äventyr för att lura av dvärgarna diverse dyrbarheter, inklusive ett guldhår till Siv för att ersätta det naturliga han stulit av henne. Det hela löser sig till slut med nöd och näppe tack vare Lokes uppfinningsrikedom.
11. Skaldemjöden (1998)
Det här albumet är en roande pastisch på den klassiska hårdkokta deckaren, med Oden i huvudrollen som detektiven och dvärgarna Fjalar och Galar (från »Skáldskaparmál«) som hans skumma klienter. Pastischen är konsekvent ända till slutet, med Oden själv som berättare och allt vad genren kräver av fala kvinnor, skumma barer och så vidare. Valhall-teamet flätar också in sin egen, lätt originella och mycket fiffiga version av freden mellan vaner och asar och hur Mimer blev av med huvudet.
12. Elddopet (2001)
I det här äventyret reser Oden och Loke till ett människorike där den onde härskaren Geirröd har bjudit in jättarna att ta över riket, och blir prompt tillfångatagna av denne och hans hemska jättedöttrar. Med Oden som gisslan skyndar Loke att hämta Tor. Historiens psykologiska touche är dock att Tor just kritiserats för sin benägenhet att ta till våld och inte minst hammaren i tid och otid, så nu lämnar han till Lokes förskräckelse hammaren hemma. Därmed blir det svårare att besegra jättarna, men Tor visar prov på både förtänksamhet och finurlighet och segrar till slut.
13. Balladen om Balder (2006)
»Balladen om Balder« lyckas kombinera psykologisk skildring med sprudlande komisk äventyrssaga. Hel, underjordens härskarinna, tränger sig in i Lokes drömmar och kräver att han hjälper henne att komma ifrån det trista dödsriket till någonstans gladare. För att ge eftertryck åt sitt hot kompletterar hon med ytterligare en dröm, där Loke mördat Balder och av de andra gudarna binds fast under den etterdroppande Midgårdsormen. Samtidigt får man en viss förståelse för att någon vill se Balder död, för han blir onekligen en smula odräglig i sin lätt självgoda godhet. Trots att ursprungsberättelsen – mordet på Balder – är djupt tragisk lyckas skaparteamet inte bara göra historien rolig, den innehåller också en fin liten kärlekshistoria.
14. Muren (2007)
Tjalve är nu på vippen att bli man och behöver tilldelas ett mandomsprov. Eftersom Oden är ute på viktigt uppdrag med Tor och Loke är det Odens ställföreträdare Frej som ger honom uppdraget. Och eftersom Frej, fruktbarhetsguden, just blivit störtförtjust i jättedottern Gerd blir Tjalves uppdrag att hämta henne till en dejt med Frej. Parallellt med detta berättas historien om hur gudarna en gång i tiden, oroade över hotet från jättarna, lejde en byggherre att bygga en stor mur runt hela Asgård.
Det större temat i den här berättelsen är främlingsfientlighet, men det är gjort på ett snyggt och subtilt sätt – när byggherren verkar bli klar snabbare än beräknat med sitt murbygge fälls det syrliga kommentarer om »gästarbetare«, och jättedottern Gerd har av sin far Gymer matats med sådana lögner om hur hemsk världen utanför är att hon absolut inte vill lämna sitt trygga hem. Tjalve löser dock problemen med fiffighet och en smula hjälp från goda rådgivare, och jag tycker albumet blir litet extra roligt att läsa just för att Tjalve slipper spela den töntroll han annars ofta fått göra i serien.
15. Völvans syner (2009)
Den sista volymen i serien handlar om Ragnarök, det mytiska slutet för alla de fornnordiska gudarna. Madsen har aldrig gjort några försök att dölja det faktum att det skulle bli ett slut på hans historier, och detta var naturligtvis den självklara vägen att vandra. Madsen följer myterna och låter de apokalyptiska styrkorna segra, men ser ändå till att det blir ett hoppfullt, positivt slut. Dessutom har albumet den fördelen att Röskva för första gången får spela en huvudroll som annat än stereotypt förnumstig och snäll flicka – det är hon som är titelns »völva« (spå- eller trollkvinna), och Tjalve får som omväxling inte monopol på att vara det av människobarnen som genomgår en utveckling i albumet.
Albumserien i stort
Sammantaget är »Valhall« en imponerande prestation. Dess skapare har lyckats göra en albumserie som kombinerar humor, utmärkta teckningar och kloka budskap, och som dessutom ger ett fräscht perspektiv på våra gamla nordiska myter. De allra första albumen är kanske en smula enklare, men de sista två tredjedelarna av albumserien står sig väl även i ett internationellt perspektiv.
