Get Fuzzy: Hunden är ingen leksak (husregel nr 4)

I vissa begränsade avseenden kan det här ses som en lite ovanlig skapelse. Men detta till trots får det nog ändå anses handla om en ganska stadigt mittfåreplacerad amerikansk dagstidningspublicerad serie, enligt baksidestexten till och med 2000-talets mest hyllade, lovordad av exempelvis en äldre champion i genren som ”Dilberts” skapare Scott Adams.

Språket, kläderna och miljöerna i ”Get Fuzzy” är aningen mer uppdaterade än i de flesta andra nutida dagspresserier, liksom då och då även humorn och referensramarna. Men det skaver och gnisslar ändå lite vid läsningen ibland, kan inte riktigt utröna om det beror på översättningen eller om det finns där redan i originalet.

Teckningarna är lite charmigt klumpiga och man kan inte förneka att särskilt djuren onekligen ser väldigt lustiga ut. Människorna är å andra sidan mer stelt osköna och generellt är linjeföringen oväntat blek och tunn med tanke på under vilka krävande tekniska omständligheter serien ursprungligen publiceras. Som för att kompensera för sina hantverksmässiga brister i tecknandet verkar Conley i gengäld lägga väldigt mycket arbete på en noggrant genomarbetad och ovanligt petig tuschning, med många små detaljer och tätt skrafferade ytor. Det här skapar ett uttryck som kan uppfattas som mer ”alternativt” och ”nutida” än vad som är brukligt på dagstidningarnas seriesidor. Men där exempelvis Lena Ackebo genom starkare överdrifter lyckas vända samma typ av teckningsmässiga begränsningar till sin fördel, så känns det dessvärre som om Conley har fastnat i ett alltför tamt och försiktigt mittemellanläge, särskilt när det kommer till människorna.

Och det mellanläget gäller faktiskt serien i sin helhet. I grunden är det här inte så väldigt mycket annat än en hyfsat rolig serie om en halvmisslyckad snubbes vedermödor rörande omöjlig dejting, tröstläst arbete och andra vardagligheter. Allt ivrigt sekonderat av en gulligt korkad hund och en galet aggressiv katt. Det vill säga ungefär som en yngre och lite prydligare tecknad version av ”Ernie”, men minus alla de surrealistiskt galna påhitten och det färgstarkt originella galleriet av bifigurer som exempelvis farbror Sid, Effie och de korkade gangsterbröderna.

Slutbetyget blir godkänt, men långt från omistligt.