Allt för konsten 8

Antologin ”Allt för konsten” utkommer oftast en gång om året och utgör en provkarta på nordiska serier av idag, i urval av redaktören Ingemar Bengtsson.

Egentligen har jag tröttnat på antologier. Dessa mer eller mindre ojämna samlingar av serier, begränsade och bestämda av redaktörens eventuella omdöme och förmåga att komma över publiceringsrättigheter. Ibland med mer eller mindre krystade teman, vilket i bästa fall kan berika läsningen och i sämsta fall blir pinsamt eller irriterande. Ofta är det långt mellan topparna, inte minst eftersom det ju faktiskt är svårare att imponera över fem sidor än över femtio.

Trots allt ger jag mig på ”Allt för konsten 8”, den senaste upplagan av en anrik antologi som ändå brukar undvika de värsta fallgroparna. Och som bonus får man lite koll på vad som händer i serie-Norden – åtminstone i de delar som redaktör Bengtsson gillar.

Till att börja med är ”Afk8” i alla fall en av de snyggaste antologierna i hyllan, och inbunden därtill. Bra början! Efter ett tag noterar man att det faktiskt finns ett slags tema i alla fall – många av serierna handlar om kärlek (av olika slag) och vänskap.

Tiitu Takalo kickar igång fint med ett stycke drama i serieform som egentligen bara handlar om en dag med två väninnor, där den ena försöker muntra upp den andra. Mycket ”talking heads”, men bra manus och en hel del god mimik väger upp.

Patrik Rochling och Li Österberg bidrar med ännu ett brottstycke ur deras huvudfigur Johannas liv, och hennes syster Helenas. Snyggt, välskrivet och proffsigt som vanligt, men sannolikt ganska meningslöst om man inte läst albumen. Och i värsta fall kanske även om man läst albumen.

Stef Gaines ”Novembernoveller” är en lättsmält serie som i all stillsamhet vänder och vrider på både könsroller och hur vänskap, kärlek och sex kan förhålla sig till varandra. Ganska lysande i sin skenbara enkelhet. Kati Kovács är lika knäpp som vanligt och presenterar ett garanterat eget perspektiv på klimatförändringarna. Väldigt roligt, om man gillar sådant. Och det gör man ju.

Daniel Novakovic är desto mer poetisk i sin snyggt designade serie om en stark, nyfunnen passion i ett förhållande som knappt ens verkar ha börjat och som den berättande kvinnan därför inte riktigt vågar släppa fram.

”Mors dag” av Amanda Vähämäki avslutar boken och utgör en av höjdpunkterna. Den handlar om två barn som bor på en isolerad skärgårdsö. Mycket av serien handlar om deras vardagsliv, och man anar att deras vänskap är på gränsen till att kompliceras av puberteten precis på gränsen mellan barndomen och tonåren/vuxenlivet. Ja, och så har de en fjärrkontroll som fungerar som en tidsmaskin också, men det är inte huvudsaken i serien, och det här är garanterat den stillsammaste skildring av tidsresor som jag stött på.

Utanför huvudtemat hittar vi till exempel Mika Lietzén, en för mig ny bekantskap som bidrar med hela tre serier. Min favorit är ”På villovägar”, en slags road movie om en anonym kvinna som blir borttappad från en bussresa och i en serie eftertänksamma ensidesvinjetter träffar olika representanter för Finland i dag. Alldeles utmärkt. Och apropå det hade jag egentligen för länge sedan tröttnat på Matti Hagelbergs träsnittssurrealism, men hans bidrag till ”Afk8” lyckas också säga något om Finland förr och nu, samtidigt som det är riktigt underhållande.

Till sist måste jag också nämna Kim Flymar, som gör en originell och behagligt obehaglig skräckserie.

Sedan har vi förstås även några kompetenta men för mig mindre minnesvärda bidrag, men det är ont om riktiga stolpskott. Och om ni frågar mig … ja, Finland är fortfarande ett bra serieland, och trots min skepsis måste jag säga att ”Afk8” faktiskt är en fullt läsvärd antologi.