Första Moseboken Genesis

När fan blir gammal blir han religiös, lyder ett gammalt ordstäv. Så tänkte nog många när de hörde rykten om att den gamle provokatören, ateisten och undergroundtecknaren Robert Crumb skulle ge sin tolkning av Bibeln.

Så här ska en Bibeltext i serieform se ut. Jag skulle kunna fylla ut resten av utrymmet med att upprepa det 150 gånger, men jag antar att recensionen kräver lite mer substans.

Här är det hela ”Första Moseboken” utan något borttaget och med knappt synliga bearbetningar av texten. En jämförelse med ”Mangabibeln” (som recenserades i B&B 175) är oundviklig, inte minst eftersom de behandlar samma material men tar sig an uppgiften ur olika vinklar. ”Mangabibeln” presenterade vad som sades vara de viktigaste bitarna ur ”Bibeln” och påfallande ofta blev det närmast en inledning och ”resten kan du läsa om här”. Crumb, å sin sida, håller sig som sagt till bara en av Bibelns böcker och har med allt – två motstridiga skapelseberättelser, släkttavlorna och så vidare. I ”Mangabibeln” fick Kain och Abel cirka en sida, Jakob och Esau drygt två och Josef fyra sidor. Hos Crumb har Kain och Abel fått två, Jakob och Esau strax över trettio (varav omkring sju sidor täcker de bitar där Jakob lurar/byter till sig förstfödslorätten och Isaks välsignelse) och Josef över fyrtio sidor.

Lägg till detta att Crumb inte tecknat Bibeltexterna för att modernisera dem – i förordet skriver han att han närmat sig materialet som om det var ett renodlat illustrationsjobb och noterar att ofta när folk, Kristna med stort K, gjort ”Bibeln” i serieform har de moderniserat den och lagt till ny dialog och nya berättelser. Vilket i och för sig inte nödvändigtvis blir fel utom när upphovsmännen slår sig för bröstet för att de hottat upp berättelserna så att kidsen ska fatta budskapet, speciellt om de samtidigt tillhör dem som anser att ”Bibeln” är ”Guds ord” eller ”inspirerad av Gud”.

Men tillbaka till Crumbs version.

Den här seriebearbetningen kommer väl inte att omvända någon den heller, men i Crumbs bearbetning handlar det om Bibeln som historiskt dokument och litterär text istället för helig skrift. (För övrigt är väl inte ”Första Moseboken” det första valet för den som tänkt sig sprida Guds ord.) I efterordet säger sig Crumb dock förstå dem som uppfattar det som Guds ord, med tanke på att texten och berättelserna hållits vid liv i tusentals år medan andra gudar och berättelser förlorat sitt inflytande och sina anhängare.

Slutligen kommer det som för den icke-religiöse kanske är mer intressant än själva seriebearbetningen, nämligen kommentarer och noter till kapitlen. Förutom Crumbs egna kommentarer (som att inte alla kapitel verkar lika allvarliga) kommer här mer akademiska anmärkningar och förklaringar/förtydliganden av vad som pågår och varför. Allt är nämligen inte lika tydligt som man får förmoda att det var på den tiden det begav sig – som varför Abraham flera gånger presenterar Sara som sin syster.

Så, slutomdöme?

Bitvis är det lite segt och jag har full förståelse för dem – läsare och tecknare – som väljer att hoppa över släkttavlorna, men som sagt, det är så här en Bibeltext i serieform ska se ut: en kombination av texttrogenhet och distans till materialet utan att modernisera, försköna eller försöka skoja till det.