En kopp kaffe till I
11 augusti 2010 av David Haglund BöckerJag måste erkänna att jag drog mig för att läsa Naoto Yamakawas ”En kopp kaffe till I”. Manga har aldrig riktigt varit min kopp te (ursäkta vitsen). Många må tycka att jag är mossig, men jag tycker det är jobbigt att läsa från fel håll, jag gillar inte de stereotypa mangafigurerna med stora ögon, och jag är inte intresserad av att ge mig in i en bokserie i örtifjörton delar med explosiva kampsportsturneringar.
Men ack så fel jag hade! Alla mina farhågor kom på skam. Och när jag tänker efter så vet jag ju att Japan har kanske världens mest omfattande seriemarknader med en mängd genrer och stilar. Visst finns typen som jag fördomsfullt beskrev ovan också, men ”En kopp kaffe till I” är helt enkelt en mycket bra serieroman helt oavsett ursprung. Naoto Yamakawa har valt att göra ett antal korta serienoveller som handlar om både det vardagliga och det ovanliga i människors liv. Den gemensamma nämnaren för alla berättelser är kaffet. Ibland står den ädla drycken i förgrunden, ibland finns den bara med för att skänka atmosfär eller som ett uttryck för människors gemenskap. Kaffet verkar inte vara något man bara slänger i sig i Japan, nej det verkar vara en angelägenhet för finsmakare och tillreds med en respekt liknande en japansk teceremoni. (Åtminstone är det intrycket man får av ”En kopp kaffe till I”.)
Berättelserna varvas emellanåt med korta ”kafferaster”, små personliga texter från serieskaparen om hans eget förhållande till kaffet. Såväl kafferasterna som själva berättelserna berör mig som läsare på ett sätt som jag inte hade förväntat mig. Det är omväxlande underfundigt, hjärtevärmande, romantiskt, sorgligt, kusligt och romantiskt.
Teckningsstilen var för mig en positiv överraskning. Den påminner mer om västerländska skämt- och independent-tecknare än de schablonartade figurerna man återfinner i äventyrsmanga. Jag kan istället dra paralleller till Jasons, Simon Gärdenfors och Lars Sjunnessons figurer. Miljöerna är på samma gång sagobetonade och realistiska precis som om Jan Lööf skulle ha tecknat dem. Det enda klagomålet jag har är att figurerna ibland är förvirrande lika varandra. Men de förmår ändå att beröra med sina uttryck.
För Naoto Yamakawa kan jag tänka mig att anstränga mig lite extra för att läsa från fel håll. Hans serier är alldeles för bra för att gå miste om. Del II kommer i september – det ser jag fram emot!
