Fugløya

Två män på en ö, isolerade från resten mänskligheten. Jobbet de har att utföra, att läsa av mätutrustning och rapportera resultatet rätt snabbt avklarat. Resten av tiden går åt till att gå varandra på nerverna. Förutsättningarna är klassiska och renodlade. Spänningarna växer och konflikten tar fart. Egentligen händer inte så mycket som man inte väntar sig, inga överraskningar eller vändningar, men det hela är snyggt berättat och en viss klaustrofobisk känsla infinner sig efter ett tag.

Martin Ernsten är för mig en ny bekantskap, men tydligen har han medverkat i Optimals Allt för konsten-antologier. Ernstsen är en skicklig berättare, det är tydligt att han kan sin dramaturgi och alla planteringar sitter där de ska. Berättandet är stämningsfullt och håller ett skönt tempo med fina växlingar i intensitet. Teckningarna är grova, småfula i en klassiska alternativseriestil och för historien framåt mycket effektivt.

”Fugløya” är inget mästerverk, men det är en trevlig ny bekantskap och en trevlig novell i serieform. Kanske, kanske att man hade önskat sig något mer av intrigen, men det man får är gott nog.