Gud va hemskt ! Tjugo år med Lena Ackebo

Lena Ackebo är en av Galagos verkliga veteraner. Nu har hennes verk samlats i en bok på inte mindre än 316 sidor. Och det är verkligen mycket, för vid läsningen av ”Gud va hemskt” blir det tydligt hur begränsad Ackebos formvärld är.

Variationen är förvånansvärt liten för att täcka så lång tid som dryga tjugo år. Bortsett från de allra tidigaste serierna så är hennes serier nästan helt dialogbaserade. Det rör sig i princip uteslutande om ”talking heads”, rutorna är fulla med bubblor som är fulla med ord. Ibland, och speciellt när man läser mycket på samma gång, blir det lite väl mycket av samma sak. Särskilt som ämnesvalet är så pass enahanda. För här handlar det egentligen om två saker: mänskliga relationer och satir. Inte sällan i samma serie.

Allra bäst är det när människoskildraren Ackebo tar överhanden. Då kommer hennes överfulla pratbubblor till sin rätt. Hon visar hur oerhört tonsäker hon kan vara. Visst kan man misstänka att det även här är menat att vara satir, att vi ska skratta åt de odrägliga snubbarna på krogen eller jazzfanatikerna, men Ackebo rycker undan satirmattan under fötterna på oss och ger oss i stället träffsäkra porträtt av människor i situationer. Tyvärr tar satirambitionerna oftast över, och då blir det bara för mycket. Ju tydligare satir hon har, ju tydligare det är vem vi förväntas skratta åt, desto plattare serie. Man fattar rätt snart vad som är rätt och vad som är fel och sen är det inte så mycket mer. Då tar svagheterna i uttrycket över. Då blir bubblorna bara tungrodda och bristen på grafiskt berättande blir tydligt.

Med ett annat urval hade den här boken varit en helt annan upplevelse för mig, men då hade man varit tvungen att bortse från en central del av Ackebos skapande.