Sök...
Generic filters
Exact matches only

Fakta

Kinderbook – serier för sorgsna barn Kinderbook – serier för sorgsna barn
Av: Författare: Kan Takahama
Tecknare: Kan Takahama
Översättare: Horst Schröder
Omfång: 208 sidor i svarvitt/gråskala
Format: 15 x 21 cm, mjuka pärmar
Utgivare: Epix
Utgivningsår: 2010
Språk: Svenska
Utgivningsland: Sverige
ISBN: 9789170895012
Betyg:

Kinderbook – serier för sorgsna barn

Böcker

Första gången jag läste Kan Takahamas ”Kinderbook” fattade jag ingenting. Jag såg ingen skillnad på de gråmurriga figurerna, det var otydligt vem som sa vad, ibland smälte pratbubblorna ihop, inte sällan saknade de indikator på vem bubblan egentligen tillhör. Och till råga på allt, när jag väl lyckats dechiffrera eländet så hände det ingenting. Det är inte alltid lätt att läsa serier, inte ens med trettio års vana. Det är alltför lätt att falla tillbaks på förväntningar om vad en serie ska vara. Förväntningar på enkla grafiska bildlösningar och slagkraftiga historier, något som seriemediet med sin kombination av bild och text, av stillbilder och rörelse, är mycket väl lämpat för. Enkelhet, rakt på sak. Pow! Sock! Bom! Storheten hos många av de bästa serieskaparna, som Crumb eller vår svenske Oskar Andersson, OA, bygger mycket på denna tydlighet. Även det dunkla eller poetiska har ofta en påtagligt kraftfull form. Så det är inte alltid så lätt att läsa serier när de tar en så på sängen som ”Kinderbook” gjorde.

För när jag nu läser om ”Kinderbook” möter jag något helt annat. Små och vackra noveller som lämnar ovanligt mycket öppet för läsaren. Ibland kan man tycka att Kan Takahama går lite väl mycket på slak lina, men det är ändå det som är ”Kinderbooks” behållning, så jag förlåter henne gärna.

Berättandet är gyttrigt, relationerna spända och mångbottnade. Replikerna går in i varandra, mot varandra och förbi. Teckningarna är kongenialt skissartade och murriga. Undertonerna är mörka, inte sällan med en makaber humor. Vid min andra genomläsning inser jag att det är en på många sätt fin samling serienoveller jag håller i mina händer. Ibland finns element av dramatik, men oftast rör det sig om finare nyanser. En kärlek som går förbi, eller inte. En insikt, en möjlighet. Ett val åt det ena eller andra hållet. Det är inte sällan svårt att veta exakt vad hon velat uppnå, man lämnas med en känsla av osäkerhet. Vad var det egentligen som hände där på slutet? Det är inte något jag är van vid under serieläsningen, och jag välkomnar det.

Tyvärr dras intrycket ned en smula, för ibland är det verkligen svårt att avkoda teckningarna, att se vem som säger vad, och vid något tillfälle inser jag först i slutet av historien att jag missuppfattat vilket kön vissa av huvudpersonerna har. Detta är också min enda invändning, ”Kinderbook” är en bok som växer vid varje omläsning och rekommenderas varmt.