One Piece nr 42–51

Om ni brukar läsa recensionerna här kan ni drillen vid det här laget: En serie jag inte läst ordentligt på en trettio-fyrtio volymer. Kommer jag att ha koll på vem som är vem och vad som pågår? Kan en helt oförberedd läsare få ordning på vad det handlar om? Varför är det så ont om Q? Vems lilla mössa flyger? Vad händer om man vänder på Paris? Hur gör djur? Är detta relevant?

Nej. ”One Piece” hade inte kommit så här långt om Eiichiro Oda och serien inte kunnat både plocka upp nya läsare och hålla fast gamla. (I förbifarten kan nämnas att serien ursprungligen var tänkt att sluta efter fem år och med volym 42 är inne på sitt nionde.) Huvudstoryn går att sammanfatta på ett par rader, vad som hänt mer nyligen på ett par till, och om vad som hänt däremellan är viktigt för vad som pågår just nu så blir man påmind om det i själva storyn.

Flera volymer består nästan uteslutande av slagsmål, men det blir ändå inte lika segt och enformigt som i en del andra serier – inte minst för att det är action hela tiden istället för folk som skryter om, förklarar och laddar upp sina krafter och för att ”One Piece” inte tar sig själv på så blodigt allvar. Det är inte trams för tramsets skull (”Nu ska vi vara fåniga! Åh, så fåniga vi är!”). Det finns en metod i galenskapen och när slagsmål inbegriper cola-drivna cyborger, pirater vars gummikrafter kommer med ljudeffekter och folk med tvål- eller giraffkrafter blir stämningen annorlunda än när universums mäktigaste krigare och universums ännu mer mäktigaste krigare skjuter energistrålar på varandra. Och hur underliga figurer och platser som än dyker upp känns de inte onaturliga för ”One Pieces” värld.

Därmed inte sagt att serien inte kan vara allvarligt när den så vill – UTAN att det känns påklistrat. Till exempel är volym 42–44 slutänden på en historia där en besättningsmedlem är måltavla och syndabock för en statlig/militär (i ”One Pieces” värld är det svårt att separera dem) konspiration. Volym 44 har dessutom något så ovanligt som ett riktigt slut, ett som till och med fungerar om man väntat på ett faktiskt slut på Stråhattarnas äventyr. Detta följs i volym 45–50 av en historia med dansande zombiepirater och den historia som påbörjas i volym 50 inbegriper slavhandel, ras-/artfördomar och ett samhälle som får många svenska vänsterserier att framstå som en småborgerlig monarkists verk. Och de kapitel som ägnas åt besättningens nyaste medlem (det levande skelettet Brukk) och en tillbakablick på hans gamla skepp och besättning är nog det sorgligaste/mest rörande jag läst i serieväg på väldigt länge, inte minst för att besättningen var som tagen ur ett barnprogram (någon mer som minns ett som hette något i stil med ”Sångbåten”?).