Ett plus: vårat nya liv som småbarnsföräldrar

Jag känner mig lite som Bild & Bubblas expert på föräldraserier vid det här laget, efter att ha recenserat både ”Alltid redo att dö för mitt barn” av Joanna Rubin Dranger och ”Russinet” av Katja Tukiainen häromåret. 2009 kom det även en till seriebok på samma tema, nämligen ”Ett plus” av det strävsamma paret Jojo Falk och Tomas Zackarias Westberg. Tidigare har de även gjort ”24 minuter från t-centralen” och ”Samtidigt i Blackeberg”, som handlat om deras boenden. Nu får vi följa paret till det nästa logiska steget i deras samliv: att bli föräldrar. Titeln anspelar både på det positiva besked (plus) som visas på graviditetstestet och på det faktum att deras familj plussas på med ännu en individ.

Hur står sig då ”Ett plus” i konkurrensen? Jag tycker det här albumet har det fokus som ”24 minuter från t-centralen” saknade. Då kändes det splittrat med en blandning av skämtteckningar, serier och illustrationer som inte alltid hängde ihop. Här bjuds vi fortfarande på en mängd uttryck, men det finns en tydlig tidslinje att följa från beslutet att försöka få barn till barnets första år.

Jämfört med de bägge andra föräldraserierna jag tidigare recenserat placerar sig ”Ett plus” någonstans mittemellan dem. Nästan lika galen som ”Alltid redo att dö för mitt barn” och nästan lika förankrad i normaliteten och värmen som ”Russinet” – en trevlig amalgam, helt enkelt. Naturligtvis finns det stora likheter albumen emellan, men det behöver inte betyda att någon har kopierat någon annan. De här albumen verkar ha kommit i samma stim – de är ju praktiskt taget årsbarn.

Det finns något djupt allmänmänskligt som uttrycks i alla dessa serier. Igenkänningsfaktorn för de invigda är hög när Jojo och Tomas radar upp exempel på hur livet förändras: man börjar prata med människor man aldrig skulle pratat med annars, man blir vuxen på riktigt i sina föräldrars ögon, man jublar åt fast avföring och förevigar allt som barnet gör på film. Jojo påminner också om konflikten mellan det man vill göra och måste göra som förälder, och hur lätt det är att tappa fokus på vad som är viktigt här i livet, som i en scen där hon skäller på det lilla barnet: ”Jag har inte tid att leka med dig nu! Jag ska rita en serie som handlar om dig …”

På det hela taget är albumet läsvärt och mycket roligt. Och i det här albumet finns även mannens perspektiv med på ett hörn tack vare Tomas Zackarias Westbergs medverkan, något som jag efterlyste i min recension av ”Alltid redo att dö för mitt barn” och ”Russinet”. Jag skulle gärna se mer av det – män behöver också humor och stöd i samma situation, även om kvinnan av naturliga skäl alltid får en framskjuten position i skeendet.