Fucking Sofo

Lena Ackebo är utan tvekan den bästa svenska serieskapare som aldrig fått Urhunden-priset. Det är väl osäkert om detta album lär övertyga skeptikerna om hennes storhet, men vi andra har bara att njuta. Personligen tycker jag att hon stannade lite för länge hos den reklamslukande (och -slukade) familjen Brynebrink, men nu är hon tillbaka i gammal god form. I vissa avseenden är hon bättre än någonsin.

Förutom den sista serien, som handlar om en helvetisk grillkväll-hos-pojkvännens-brorsa-och-hans-familj, utspelar sig i stort sett hela albumet på samma uteservering. Ibland gör Ackebo dock ett radikalt scenbyte – vi får också följa med in på någon av krogarna i området! Mer än någonsin är det teater i serieform – statisk scenbild, folk går ut och in, aldrig någonsin en textplatta och massor av prat. Som vanligt visar hon mästarklass när det gäller dialogerna, men jag tycker också att hon har nått ett snäpp högre som personskildrare.

De flesta av centralgestalterna får visa många sidor av sig själva och exempelvis vara både roliga, irriterande, seriösa och ömkansvärda. Även den till en början kanske mest irriterande karaktären – en åldrad och halvt utslagen man med solglasögon, hästsvans och skinnjacka som ständigt försöker tigga drinkar och annat av förbipasserande (Arne Anka som pensionär, kan man tro av baksidesbilden, plus för den!) – får bli en riktig människa genom en lång monolog i slutet av albumet, utan att det blir tråkigt för ett ögonblick. De enda som inte får vara människor är de blonda, högklackade och inte alltför klyftiga unga damer som ständigt försöker ta sig till något ballare ställe än det där de befinner sig – de är faktiskt klyschiga hela tiden. Å andra sidan urartar mot slutet deras hjärndöda samtal till någon slags absurd poesi, vilket gör det hela ännu roligare.

Handling, då? Nä, i stort sett ingen. Men det gör inget, jag kan knappt lägga boken ifrån mig ändå. Och dessutom tecknar hon minst lika bra som någonsin. Jag vet att det finns folk som avskyr hennes teckningar med samma intensitet som andra avskyr Thomas Di Levas sångröst. Men den som hänger upp sig så fullständigt på en sådan detalj kan gå miste om en ganska storslagen helhet – gör inte det misstaget, käre läsare. Läs Ackebo, och varför inte just detta album?