Otto Obscura
13 april 2011 av Erik Sundblom BöckerPantomimseriens historia är en gammal nordisk framgångssaga. I Sverige och Danmark har ordlöshet skickligt använts av serieskapare som Oscar Jacobsson (”Adamson”, en av Seriesveriges få riktiga internationella framgångar) och Henning Dahl Mikkelsen (”Ferd’nand”).
Men under de senare decennierna har det varit ganska dött på den nordiska pantomimseriefronten. Visst, Jason har seglat upp på alternativseriemarknaden och blivit en gigant med sina huvudsakligen ordlösa serier – och det vore naturligtvis tjänstefel att behandla nordiska pantomimserier utan att nämnda honom – men vad gäller serier i den humoristiska pantomimserietraditionen, med sina rötter i dagspressen, har det stått ganska stilla. I Danmark har traditionen på senare år dock tagits upp och förts vidare av Anders Brønserud, mannen bakom ”Otto”. Trots att det inte alls har förts mycket väsen kring hans namn i Sverige så har han fått desto mer uppmärksamhet i sitt hemland, och det lyxiga albumet ”Otto Obscura” är kronan på verket hittills, i slutet av 2010.
”Otto” är i grunden samma typ av serie som ”Ferd’nand” och ”Alfredo”. Brønserud höll sig ursprungligen till fyra likstora rutor i strippar och skapade medelst dessa ordlösa små skämtserier. Han behärskar utan problem pantomimseriens visuella språk och klarar effektivt av att skapa humor med små medel, på samma sätt som sina föregångare vars berättartradition han skickligt fört vidare. Han är dessutom mycket driven tecknare som med några få välkomponerade linjer samt svarta och vita ytor lyckas skapa stilrena och vackra seriestrippar.
Men Brønserud har inte bara fört pantomimserietraditionen vidare – han har även skickligt revolutionerat det stumma serieberättandet!
Redan med de tidigare stripparna har han stått på egna ben och tydligt särskiljt sig från sina föregångare, tack vare den mystiska tillvaro som den bollfiguren Otto befinner sig i, någonstans mellan dröm och verklighet, där ständiga miljöbyten och udda skeenden är vardag. Likaså har skämten inte varit centrala och den humor som förekommit har ofta varit mörk och tydligt annorlunda mot den trevliga familjehumorn i de gamla pantomimserierna. Tillsammans med den betydligt äldre ”Mannen som gör hvad som faller honom in” av OA har ”Otto” stått utanför mainstreamhumorn inom pantomimserierna.
I och med albumet ”Otto Obscura” tar Anders Brønserud ytterligare ett rejält kliv bort från de klassiska pantomimseriestripparna. Ordlösheten, de karakteristiska teckningarna och tematiken finns fortfarande kvar, men han har nu övergett strippformatet och det låsta användandet av fyra likstora rutor. Nu svävar han ut i små stumma berättelser över flera sidor och utforskar skickligt på olika sätt mediets oerhörda möjligheter. Hans nytänkande och uppfinningsrikedom liknar den Joakim Pirinen har uppvisat. Den rena humorn har nu fått flytta ut i periferin, även om den absolut finns kvar och och stundtals under albumläsningen seglar upp och framkallar skratt. Brønserud fokuserar numera främst på fantasieggande, vackert berättade och tankeväckande, intressanta skildringar av vitt skilda händelseförlopp. Han behärskar numera pantomimserien och dess möjligheter till fulländning. Med små medel lyckas han fantastiskt väl med att vackert måla känslor, händelser och karaktärer.
Det är omöjligt att riktigt beskriva det här albumet och dess många olika sidor. Samtidigt som det stundtals är absurdistiskt roligt så är det stundtals djupt tankeväckande, samtidigt som det är allvarligt och rörande så är det lekfullt och lättsamt. Samtidigt som det berättar effektivt och rakt på sak så använder det sig av vackert utformade bildmetaforer, samtidigt som det skickligt och friktionsfritt faller in i en gammal klassisk tradition är det oerhört originellt, särpräglat och nytänkande. Och allt detta smälter ihop till en fröjd för öga och sinne. Mycket fascinerande. Anders Brønserud är en otroligt skicklig serieskapare. Albumet ”Otto Obscura” trollbinder läsaren med sina intressanta, särpräglade serier, som trots ordlösheten lyckas säga så oerhört mycket, och som trots de svart-vita teckningarna lyckas vara så färgstarka.