Välkommen till Fjuckby: Jan och Maria Berglins samlade teckningar

Det är lätt att älska Jan och Maria Berglins serier och skämtteckningar. Alltid träffsäkra och som gjorda att klippa ut och hänga upp på kylskåpet. Hemma eller på jobbet. Detaljerna är hämtade ur livet, som det heter. Särskilt ur livet som medelålders, medelklass med dåligt samvete över det mesta. Känner man inte igen sig själv hittar man grannen, släktingen eller kollegan bland de stornästa figurerna. Och skrattar, ibland rått, men oftare lite medlidsamt åt deras tillkortakommanden.

Teckningarna har inte utvecklats mycket sen debuten 1992 med ”Samlade serier”, och varför skulle de det? Trots att de egentligen inte är mycket mer än hastigt laverade streckgubbar rymmer de allt som behövs för att fånga det som behövs. De enkla teckningarna är öppna för oss alla att identifiera oss med, egentligen är vi alla rätt lika. Med ett enkelt byte av attribut blir chefen till grannfrun till kulturtanten till tonårssonen. Och sen över det hänger de allt avgörande pratbubblorna. Och allt är fulländat.

Och ändå, när jag sitter här med ”Välkommen till Fjuckby”, den fjortonde boken i ordningen, så skrattar jag inte så mycket som jag trodde. Som jag vill. Jag skrattar inte högt en enda gång. På sin höjd ler jag lite inombords åt den obrutna raden av träffsäkerheter. Det är som om själva formatet står i vägen för genialiteten. Formen som Berglins använder är rätt statisk. Antingen enrutingen, oftast med tvåpersoner och en handfull pratbubblor, eller fyrrutingen, som ligger någonstans i gränslandet mellan serier och fyra enrutingar sammanhållna av ett tema. Och det blir rätt många snygga punchlines att svälja, till och med i en långsam genomläsning med många pauser. Det blir för tjockt, för stabbigt, för mycket av det goda. Jag återgår gärna till att läsa en ruta i SvD, och sen fyrruting i Arbetarbladet. Där är Berglins som bäst. Och då är de verkligen bäst.