Den maskerade proggarens stora röda

År 1968 var ett år som präglades av strömningar med vänsterinriktning. Det var också året då festprissen Jarl Sandberg efter en lyckad utekväll snubblade runt inne på en kyrkogård och mötte Karl Marx spöke.

Mötet mellan Jarl och Marx resulterade i att Jarls kropp uppfylldes ”med en fjärdedel av produktivkraften från världens alla kolchoser och kollektivindustrier”, och att 68-andan skulle leva vidare in i 2000-talet på i alla fall två platser – den ena är i Sandbergs superhjältealias Den maskerade proggaren, den andra är inom humaniora och samhällsvetenskaperna. För nog kan man föreställa sig att många akademiker av idag hade kunnat tänka sig att leva med både Sandbergs krafter och hans ansvar, trots att han bara är en seriefigur. Det är troligt att det är av dem, och av dem som ser tillbaka på denna tid med en nostalgisk blick, som Proggaren tas emot med öppna armar.

Albumet speglar på ett intressant sätt den utveckling som 68-vänsterns ideologi genomgått över åren och de hinder den stött på, som här går parallellt med Nessles berättartekniska utveckling – även om det kan sägas att han ”tjuvstartar” lite och börjar redan i 1930-talets kulturkritik. De tidigaste berättelserna har i viss utsträckning en karaktär som liknar vad den så kallade Frankfurtskolan så hårt och enkelspårigt kritiserade som skadlig masskultur; inledningsvis är de schablonartade och ganska ihåliga, men för varje berättelse som går blir de lite mer djuplodande, precis som kulturkritiken och seriemediet i sin helhet. I takt med att Nessle utvecklas som historieberättare lämnar Proggaren 60-talet bakom sig och visar ideologins utveckling (och inte så sällan avsaknad av dylik). Ju längre in i albumet man kommer, desto större självmedvetenhet visar Nessle. Distansen till den föråldrade 68-vänstern växer både i själva berättelsernas handling och i Nessles berättande. Medan det magiska året sakta försvinner bortom horisonten behandlas nya ideologiska strömningar som feminismen med ökande självdistans. Det hela kulminerar i postmodernismens överdrivna reflexivitet, ett fält där Nessle själv verkar känna sig ganska hemmastadd.

Stilmässigt är ”Den maskerade proggaren” som ett mikrokosmos av seriemediets historia. I blandningen, som på ett härligt sätt återspeglar konstformens utveckling, märks särskilt 30- och 40-talens uppmärksamhetsfångande omslag och ”splash pages”, 50- och 60-talens överdrifter och camp, som exemplifierades av Batman i Adam Wests tappning, och en tecknarstil som hade sett hemma ut i 70-talets ”comix” (som för övrigt gör ett gästspel i form av de legendariska ”Fabulous Furry Freak Brothers”). Nessle tecknar smutsigt, men på ett charmigt sätt som passar ämnet perfekt.

Värt att prisas är att Nessle inte sparar på krutet. Såväl 68-vänstern som svensk populärkultur under de senaste femtio åren och superhjältegenren får sig en och annan välriktad pik. I samtliga fall kommer detta till uttryck i en ganska direkt satir, men inte i så hårda ordalag att det går att tveka om att det ligger en viss kärlek och nostalgi i grunden. Samtidigt är det svårt att förneka att Nessle inte är någon subtilitetens mästare, och övertydligheten till trots (eller kanske är det tack vare den) så håller sig de stora skratten ofta på avstånd.

Utdrag ur Den maskerade proggarens lilla röda, tecknad av David Nessle. © David Nessle