Någon ser dig när du petar näsan

Bildtexten till en bild som flyter runt på internet citerar en liten pojke som, om han fick välja, helst skulle vara en fluga. ”Då skulle jag äta bajs”, är hans motivering. Ambitionen är förvisso lovvärd, men visst finns det bättre saker man hade kunnat hitta på om man hade turen att vara en bevingad insekt? En fluga på väggen i casa de Berglin, till exempel, lär sällan ha tråkigt.

För visst får man intrycket av att mycket av det som dyker upp i ”Någon ser dig när du petar näsan” tillkommit vid matbordet eller i TV-soffan. De en- och fyrrutingar som lockar till störst skratt i denna omgång Berglinmaterial är just de som lutar mer åt vardagsobservation än till samtidssatir. Jag njuter när jag ser ett par av de bekanta, stornästa figurerna (är de kutryggiga, antropomorfa fåglar?) framför dumburken säga att:

– Åh… vi sätter på te och ser på ”Lyxfällan”! Jag har sett trailern till det här avsnittet. Dom är monumentalt dumma! Det är rekord! Plattnacke-VM!
– Nä … jag gillar inte dom där lyckliga sluten. Jag vill se dom krypa i smutsen, kvida och gnälla. Det är ju ett underhållningsprogram för tusan!

De är manna för själen, dessa slående kulturanalyser.

Lite mindre kul blir det när det handlar om prinsessbröllop, svininfluensa, eller Haiti. Inte för att det är tråkigt, men det är inte lika tidlöst. Alla andra kommer alltid att irritera, men vissa saker gör sig bättre i dagspressen än i albumformat. Tidsbunden satir är helt enkelt, av sin natur, mindre evig.

Det måste sägas att ”Petar näsan” inte är särskilt nyskapande. Den som känner till Berglins alster sedan tidigare vet vad som väntar. Detta behöver naturligtvis inte ses som något negativt. Det finns en trygghet i det bekanta; leendet dyker troget upp som om jag vore en hund som betingats att uppvisa rabiessyndrom (på ett bra sätt, och i den milda överdriftens tecken) när Berglinklockan ringer.