Sök...
Generic filters
Exact matches only

Fakta

Rogert: Dubbelmoralens väktare Rogert: Dubbelmoralens väktare
Av: Tecknare: Thomas Olsson
Författare: Thomas Olsson
Omfång: 160 sidor i färg
Format: 160 x 210 mm, mjuka pärmar
Utgivare: Kartago Förlag
Utgivningsår: 2010
Språk: Svenska
Utgivningsland: Sverige
ISBN: 9789186003531
Betyg:

Rogert: Dubbelmoralens väktare

Böcker

Thomas Olssons karaktär Rogert är självisk, småsint, inkonsekvent, och tycks i mångt och mycket sakna både självinsikt och impulskontroll. På så sätt påminner han mig ganska mycket om mig själv. Samtidigt är det svårt att relatera till honom.

I ”Dubbelmoralens väktare” får vi följa med Rogert genom ett nytt förhållande som han lyckas hålla sig kvar i trots att han är öppet otrogen, överdrivet otrevlig, och överlag obehaglig i sitt handlande. Det finns ingen ände på hans svineri, så det kommer inte som någon större förvåning vilket namn det är som står på hans ben när han berättar för sin flickvän att han skaffat en tatuering med namnet på den han älskar mest i hela världen. (Det är, så klart, hans eget.) Inte heller är det förvånande att han söker ett jobb han är i synnerhet okvalificerad att inneha eller att han, när han på något outgrundligt sätt fått det, direkt sjukskriver sig på obestämd tid. På den vägen går det i albumets nästan 160 sidor. Rogert har otroligt höga tankar om sig själv, och lika låga tankar om alla andra. Olsson lyckas plocka fram en och annan rolighet ur detta.

Dessvärre håller det inte hela vägen. Variationen är inte stor, varken i tecknandet eller i berättandet. Det är enkelt tecknat, vilket ibland kan vara charmigt, men här blir det lite för lite av det goda. Karaktärernas kroppsspråk passar sällan till dialogen. Knappt en sida hinner passera mellan uppslängda armar, knutna nävar, eller … ja, mycket mer blir det egentligen inte. På samma sätt når skämten ofta inte hem. Poängerna är allt som oftast uppenbara, och det är så pass repetitivt att det ganska snabbt blir tröttsamt. Rogert blir en karikatyr som tecknas i alltför breda drag för att det verkligen ska gå att helt möta upp med honom. ”Dubbelmoralens väktare” är alltså, om än smårolig på sina ställen, ingen höjdare överlag. Det hade kunnat göras bättre.