Full sysselsättning

När jag blir tillfrågad om jag vill recensera något för den här tidskriften så handlar det gärna om serier skapade av ”arga unga män”. Oftast får jag något i handen som jag är glad att jag har fått läsa, även om det kanske inte alltid slår mig med häpnad. När Pontus Lundkvists ”Full sysselsättning” dök upp visste jag inte vad jag hade att vänta mig, men jag såg fram emot att läsa den.

Känslan höll inte i sig särskilt länge när jag väl började vända blad.

Albumet ramas in av en inledande berättelse om reaktioner på ett av Lundkvists alster och avslutas med den en gång kontroversiella, satiriska kallad, serien ”Golfarupproret”. Själva serien får mig att tänka på Jack T. Chicks små häften, både ifråga om den kompromisslösa inställningen generellt och i användandet av golfbilar som fordon för det blodiga utförandet av en storskalig konspiration mer specifikt. Lundkvist förutspår de mardrömslika följderna av en borgerlig valseger anno 2006: uppmaningar att avrätta alla med glasögon (”det är skattebetalarna som bekostar”), våldtäkt av lemlästade lik, föräldrar som tvingas kasta pil på sina mördade barn och allsköns andra hemskheter. Det stod det inget om i valmanifestet, säger en besviken röstare, som nog hade röstat annorlunda om han vetat vad som komma skulle. ”Nej”, svarar hans partner, ”lite snopen är man ju, men samtidigt är ju folkmord den naturliga slutstationen för en politik som går ut på att utse syndabockar för skiten vi alla lever i istället för att mana till solidaritet, samarbete & medmänsklighet.”

Det avslutande påståendet, om än det mest satiriska i albumet, är både historiskt felaktigt och definitionsmässigt omöjligt. Gårdagen är nog så full av såväl spontana som organiserade och systematiska etniska rensningar och massmord på oliktänkande, som tagit sin början i den typ av Vi-mot-Dem-tänkande som borgarna anklagas för och som Lundkvist själv förmedlar.

Men trots att ordet gärna används om både det ena och det andra i dagens häftiga politiska diskurs så är fullskaliga folkmord inte en så vanlig företeelse. För närvarande ges inte heller utrymme i definitionen av folkmord för politiska eller ekonomiska grupper, som utgör merparten av gruppen ”tärarna” – arbetslösa, invandrare och sjukskrivna – som ”golfarna” ger sig på. Men trots att den bjuder in till det borde ”Golfarupproret” förstås inte läsas bokstavligt. Sådana läsningar blir lätt absurda och en annan recensent har rätt när hon skriver att ”det ju är överdriften som är poängen”. Men vad är det som överdrivs? Mitt minne av valet 2006 är förvisso något luddigt, men någon tydlig syndabocks-politik med en så utmålad och svartmålad slagpåse av den typ som kan leda till det vi varnas för i ”Golfarupproret”, vare sig blodet är bokstavligt och rött eller bildligt och socialt, har jag svårt att hitta belägg för.

Fast det är ju varken sannolikheter, definitioner eller verklighetsförankring som är det viktiga i serien. Även i en bildlig läsning är det svårt att se det som annat än en allvarligt menad hotbild, att vi verkligen ska vara livrädda för borgarna även om vi kanske inte ska tro att de verkligen mordiskt kommer att bege sig ut i sina golfbilar, när det hela förankras i den här typen av okritiskt använda och obefogade kraftuttryck.

Upprörda röster som reagerat på serien citeras och förlöjligas i mängder i inledningsavsnittet och sägs samtidigt av författaren visa ”en tydlig bild av hur hotet mot min yttrandefrihet ser ut”. Kritiken mot serien är på intet vis något hot mot denna rättighet. Den tillåter Lundkvist att tala, men det medföljer det inga garantier att han, eller någon annan, ska få gehör eller medhåll för det som sägs eller att uttalanden inte kommer bemötas och kritiseras av andra. Han valde själv att peka ut en stor och blandad grupp oliktänkande, stereotypiserade som monstruösa borgerliga ”golfspelare”, vilka påstods hota att dränka landets gator i blod om de kom till makten, istället för att ta en annan väg och … jag vet inte, kanske mana till solidaritet, samarbete och medmänsklighet under den kommande mandatperioden. Reaktionerna kan inte ha kommit som en överraskning.

Men jag ogillar inte albumet, vare sig de ovan diskuterade delarna eller resten, som mest känns som utfyllnad, på grund av dess vulgaritet, för att jag känner mig stött eller kränkt av innehållet, eller för att jag inte delar Lundkvists starka politiska övertygelse. Jag tycker helt enkelt att det är klumpigt, självmotsägande och enkelspårigt. Det saknar den finess som kännetecknar riktigt bra satir trots att satirens flagga viftas hejvilt, och det glider ibland in i ren absurditet; från författarens sida och i minskande grad av rimlighet förankrat i ämnet, kanske bör tilläggas, eftersom absurditet är ett kraftfullt vapen i satirikerns arsenal. Satir ska inte förväxlas med smädelse, som här tycks ha skett. God satir är inte bara en attack utan även en uppmaning, ofta med en dos humor, till eftertanke och förbättring. Först skrattar man, sedan tänker man efter: Jonathan Swift lyckades med det; Tom Lehrer likaså; ett och annat obekvämt skratt smiter till och med ut under läsningen av Octave Mirbeaus groteska ”Lidandets Lustgård”. ”Full sysselsättning” lockar däremot bara till ett par tafatta skratt, frikopplade från det politiska, och mina tankar var i bästa fall ett orklöst ”Jaha…?” och i värsta fall ett ”Hur tänker du då?”.

Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte läsa det här som satir. Propagandans syfte, däremot, är att ”[framkalla] ett eftersträvat socialt beteende genom att påverka stora grupper av människors åsikter, antingen genom att utelämna eller förmörka information eller genom att fabricera en användbar fiktion eller felinformation som lockar fram ett önskat gensvar”. Som en del av Galagos ”Stoppa borgarna”-nummer, vilket bland annat delades ut i samband med valrörelsen 2006, är det nog så tydligt att serien var avsedd att påverka opinionen genom ensidig information i form av hopfantiserade scenarion. För mig är det ganska tydligt var ”Golfarupproret” i slutändan landar.

Utdrag ur Full sysselsättning. © Pontus Lundkvist