Mats kamp

Mats Jonsson går vidare i sitt projekt att skildra hela sitt liv i serieform. I ”Mats kamp” behandlar han de sista åren av tjugoårsåldern i ett inledande avsnitt innan berg-och-dalbanan kallad föräldraskap tacklas. I brottstycken berättas om ett liv fyllt av både glädje och sorg, först tillsammans med flickvännen och senare hustrun Victoria, och sedan även med deras dotter Ellen.

Nog är det exhibitionistiskt; det är trots allt en självbiografi och dess värde ligger därför i mångt och mycket i att den är just utlämnande. Men det är en mer naturlig och okrystad serie än mycket annat i genren, inte så nedtyngd av melodramatisk självömkan. Och visst dyker den där sockersöta förälders-sliskigheten upp ibland, den som vi oinvigda ofta har så svårt för, men det har jag ingen riktig rätt att beklaga mig över. Egentligen tillhör jag nog inte målgruppen. Jag är varken nybliven förälder eller på väg att bli det. Inte heller har jag någon möjlighet att nostalgiskt se tillbaka på när jag själv var i serieskaparens sits. Ändå har jag svårt att släppa albumet.

Det brister inte trots att jag och serieskaparen dessutom på många sätt är så uppenbart olika varandra. Inledningsvis känner jag förvisso igen mig själv ganska ofta, men efter att han kommer in på livet som förälder, så skiljer sig våra livserfarenheter avsevärt åt. Jag vet också, genom albumet och sådant Jonsson skrivit i andra sammanhang, att vi ser på många saker från vitt skilda perspektiv: han lämnar utrymme för sin politiska övertygelse i sitt arbete medan jag har svårt att engagera mig i något alls; han älskar uppenbart sin dotter medan blotta tanken på barn ger mig mardrömmar; han öppnar sitt liv för vem som helst medan jag värnar om mitt privatliv så mycket att det går rysningar genom kroppen bara av att skriva i första person singular. Listan kan bli lång. När jag då skriver att ”Mats kamp” är bland det bästa jag har läst på länge vill jag verkligen understryka jag inte bara slänger ur mig en kliché.

Serienestorn Will Eisner var av åsikten att serieläsandet till stor del hänger på förmågan att förmedla en för skaparen och läsaren ”gemensam visuell erfarenhet”. Tecknaren måste använda bilder som enkelt kan kännas igen, förstås och relateras till. Detsamma gäller så klart för skrivandet. Både visuellt och narrativt finns det flera nivåer av betydelse och känslomässig vikt i form av olika sorters erfarenheter, bilder och ordval i ”Mats kamp”. Jonsson lyckas väva sin berättelse på ett sätt som gör att det finns något för alla. På grund av denna förmåga att åstadkomma en sådan effekt kan jag också skriva om albumet utifrån ett så pass personligt perspektiv som jag ändå gör här; min uppgift som seriekritiker är att visa vad som gör en serie bra. Jag är svårflörtad när det gäller den här sortens serier och kan tillåta mig själv att fungera som ett exempel. Att Jonsson med enkelhet kan överbrygga ett gap som det som finns mellan oss två visar tydligt vilken bra serieskapare han är.

Utdrag ur Mats kamp. © Mats Jonsson