Latuff – Med pennan som vapen

Är detta roligt? Inte särdeles ofta. Glimrande vältecknat? Nja. I någon mån konstnärligt nyskapande? Knappast. Kan det då ändå vara betydelsefullt nog att samla och ge ut i bokform? Tja, kanske ändå, låt mig få återkomma i den frågan.

Som medelålders medelklassman i den välmående västvärlden vill jag inte verka mer arrogant än nödvändigt när det, som här, handlar om skämtteckningar skapade i kontexter jag bara kan uppleva filtrerade genom media. Men tyvärr känns det som om innehållet i den här annars omsorgsfullt producerade boken inte alls motsvarar förväntningarna. Humorn är generellt klumpig och övertydlig till både stil och innehåll, oftast baserad på trötta klichéer som redan valsat runt i decennier. Och trots att innehållet skapats av en ensam rabulist och alltså inte alls är styrt av någon politiskt tillsatt propagandakommitté, så påminns jag uttrycksmässigt ändå mest om klassiska sovjetiska skämtteckningar i tidningen Krokodil, detta då inte menat som beröm.

Och det är inte alls primärt bristen på breda flabb som stör mig vid läsningen. Genom satirhistorien har många briljanta tecknare lämnat skrattet och istället effektivt jobbat med besk ironi, indignation, sorg och vrede som vapen. Jag tänker på stora, välkända namn som exempelvis Francisco de Goya, eleganten Honoré Daumier, collagemästaren John Heartfield, och den groteske George Grosz, men även min personliga favorit Käthe Kollwitz med sina gripande fattigdomsskildringar från första världskrigets Tyskland.

I stort sett inget av denna, i brist på bättre begrepp, sensibilitet och konstnärlighet hittar jag hos Latuff. Hans enkla och grova cartoon-stil motverkar snarast en sådan läsning. Däremot ser jag i de välskrivna och grundliga inledningstexterna att hans bilder oftast publiceras och sprids fritt med så kallad copyleft license via internet. Därigenom har de, förutom i hemlandet Brasilien, kommit att användas av zapatister i Mexico och palestinska organisationer på de ockuperade områdena såväl som i demonstrationerna under den arabiska våren 2011.

Och här finns den aspekt av hans skapande som jag tycker är värd att både uppmärksamma och dokumentera, av historiska skäl om inte annat. Så all heder åt lilla Verbal förlag för denna insats, även om jag personligen förmodligen inte kommer att återvända särskilt ofta till Latuffs teckningar.