Svenska illustratörer och konstnärer: Max Andersson

Det förhållandevis färska och osedvanligt pigga lilla förlaget Orosdi-Back har hållit en förvånansvärt låg profil men ändå lyckats etablera sig väl på marknaden, bland annat genom att på kort tid strössla densamma med sympatiskt anspråkslösa, osedvanligt prisvärda små minibiografier i pocketformat. I dessa har presenterats en brokig samling illustratörer och konstnärer, fotografer och filmare, arkitekter och formgivare. Många av de hittills utgivna volymerna avhandlar kulturutövare som i större eller mindre utsträckning är verksamma som konstnärligt syftande serieskapare. Förvånansvärt många, tyckte jag själv, tills det framkom att de ansvariga bakom de egenuppsatta anonymiseringsfiltren har kopplingar till serieförlaget Kartago.

Och handlar det om serier som konst ligger förstås Max Andersson väldigt nära till hands. Denne särling har ända sedan 1980-talet försett Sverige och världen med en – tyvärr på senare tid sinande – mörk ström av vridna alternativ till det bredare utbudet. Lakoniskt, kroppsfixerat och infallsrikt, i form av tecknade serier såväl som filmer och utställningar.

Konstnären hälsas på i Berlin där han huserar sedan länge, och snart förs ett vindlande om än lite svagt redigerat samtal rörande bland annat laktosideologi, köttskulpturer och bilvarelser. Därefter följer en varierad, välmatad och inspirerande bildavdelning med skisser, fotografier, filmstillbilder och allehanda detaljer ur olika verk. Och då framträder dessvärre tydligt den enda egentliga nackdelen med den här bokutgivningen, nämligen just det anspråkslösa och prisvärda format som först kändes som en välgärning när det gällde att locka nya läsargrupper. Svartvita tuschteckningar funkar fint i den lilla skalan, men många av fotografierna – särskilt när det ligger flera på varje sida – blir alltför små och onödigt grumliga på det annars behagligt obestrukna papperet.

Jag inser förstås det djupt orättvisa i att kritisera en bok för vad den inte ens försöker vara, men Max Anderssons konstnärskap förtjänar definitivt en både större och tjockare volym. Man får väl helt enkelt försöka betrakta detta som endast ett litet första smakprov, samt konstatera att det absolut ger mersmak!