The Eternals by Jack Kirby Book 2

Helt klart är att han var fantastiskt kreativ, tecknade med schwung och var inblandad i tillkomsten av några av de mest kända seriefigurerna i världen, varav många blivit filmer som dragit in miljarder på senare år. Jag tänker på Captain America, Fantastic Four, Avengers, Thor, Hulk, Iron Man, X-Men, för att bara nämna några. Hans stil bildade länge skola för alla tecknare som arbetade för Marvel Comics.

Trots sin legendarstatus fick han liksom många andra olycksbröder bara smaka smulorna som ramlade ner från förlagens bord när de skördade frukterna av hans fantasi. På senare år har Kirbys arvingar utkämpat en segdragen strid i amerikanska domstolar för att försöka återfå några av rättigheterna till figurerna, men hittills med mycket liten framgång eftersom förlagen inser deras sanna värde – inte bara som serier utan även som filmer med tillhörande merchandising.

Jack Kirbys egen frustration över bristen på erkännande och orimliga villkor ledde till att han 1970 sade upp sig hos Marvel och gick till värsta konkurrenten DC Comics, där han under de kommande åren skapade de så kallade Fourth World-titlarna New Gods, Mister Miracle och Forever People, samt klassiker som OMAC, Kamandi och The Demon. Särskilt New Gods med ärkeskurken Darkseid har visat sig bli några av moderna serieskapares favoritleksaker i DC-leklådan. 1976 var Kirby plötsligt tillbaka hos Marvel utan att på allvar ha avslutat Fourth World-sagan. Istället skapade han ”The Eternals”, en serie som tematiskt påminde rätt mycket om ”New Gods,” men som även inspirerats av Erich von Dänikens teorier om att forntidens människor dyrkade rymdvarelser som gudar.

Premissen för ”The Eternals” var att mystiska rymdgudar (”Celestials”) i tidernas gryning kom till jorden och utförde experiment på människans förfäder. Resultatet blev två nya raser: de ädla Eternals och de monstruösa och usla Deviants. Under historiens lopp har människans olika kulturer dyrkat Eternals som gudar och mystiska hjältar medan Deviants tjänstgjort som demoner och djävlar. I modern tid offentliggör Eternals sin existens för mänskligheten och gör sitt bästa för att bekämpa Deviants, som åter är aktiva, och för att förbereda den moderna civilisationen på Celestials återkomst.

Totalt blev det 19 nummer av tidningen samt en annual under åren 1976–78. Inte heller den här gången fick Kirby avsluta sin saga. Kirbys serie har nyligen samlats i två volymer från Marvel Comics. Den volym som föreligger i denna recension är bok 2, som samlar nummer 12– 19 samt annual 1. Och det måste jag ge Kirby, det krävs inte mycket för att komma in i serien. Jag hade aldrig tidigare läst ”The Eternals” och kände bara till premissen för serien i mycket grova drag. Trots avsaknaden av flashbacks förstår jag rätt snabbt vilka figurerna är, vad de kan göra och varför. Nackdelen är att serien på sina ställen är textintensiv med en något högtravande stil, men det kan lätt ursäktas när det handlar om gudaliknande varelser. Dessutom är det något av en tidsmarkör som skapar den där charmiga atmosfären som jag minns från när jag var liten på 1980-talet och läste repriser av klassiska Marvel-serier.

Nyckeln till Jack Kirbys framgångar var att han ”tänkte utanför lådan”, för att låna ett amerikanskt uttryck. Han verkade inte ha brytt sig så mycket om huruvida något såg löjligt ut, eller om något i historien verkade underligt eller ologiskt. Han lät kreativiteten flöda, och ibland fick han in några riktigt bisarra fullträffar. ”The Eternals” innehåller ganska få av dessa fullträffar, men det finns glimtar av hans geni i detta – särskilt i designen av teknologi, de mystiska Celestials och några riktigt dynamiska och fartfyllda bildkompositioner. Men det är också en Kirby som går lite för mycket på rutin och slarvar med teckningarna och manusen. Utmaningarna som Eternals möter verkar också vara på ganska låg nivå och löses mer än en gång av det gamla knepet deus ex machina.

Från början hade Kirby menat att ”The Eternals” skulle vara fristående från Marvels universum. I denna samlingsvolym möter Eternals Hulk, troligen efter påtryckningar från Marvel, men Kirby kompromissade och gjorde monstret till en robotkopia av Hulk som fick liv av kosmisk strålning. I berättelsen ställer också en reporter frågan om alla Marvels seriefigurer fått liv… Ett snyggt försök, men idag utgör Celestials, Eternals och Deviants grundstenarna för Marvels fiktiva världshistoria och själva anledningen till att superhjältar kunnat uppstå i den världen.

Det ska dock nämnas att ingen har lyckats särskilt väl med de här figurerna sedan Kirby lämnade dem åt sitt öde. 2006–07 gjorde Neil Gaiman och John Romita, Jr. ett uppmärksammat försök att fräscha upp serien, men när deras miniserie väl följdes av en reguljär titel så klarade inte efterföljarna av att bibehålla publiken.

Sammanfattningsvis så är Kirby alltid Kirby. Och Kirby är alltid intressant. Dock är det inte något av Kirbys bästa eller mest originella verk. Det är en okej förströelse men absolut ingen oumbärlig läsning. För seriehistorien är den inte särskilt intressant, men den är en del i historien om ikonen Jack Kirby.