Med andra ögon
1 september 2012 av Erik Sundblom BöckerLi Österberg har främst gjort sig känd för de hittills fem albumen i den så kallade Johannasviten, som hon tecknat efter manus av Patrik Rochling. Hon har även rönt en del uppmärksamhet med det egenutgivna fanzinet Agnosis. ”Med andra ögon” är det andra professionellt utgivna albumet som hon både skrivit och tecknat själv, efter ”Det är inte så här det ska vara” (Komika 2008).
Österberg har för det mesta hållit sig till vardagsnära berättelser i sina serier. Trots en del resor i fantasyns förlovade land, har hon alltid hållit sig nära det vardagsrealistiska och det självbiografiska. Och även då tid och rum varit annorlunda har människorna alltid varit det mest centrala. Hennes serier berättar alltid om realistiska människor som hon skildrar med värme och djup.
I ”Med andra ögon” fortsätter hon på samma spår. Albumet består av fem fristående serier av varierande längd. Gemensam nämnare för serierna torde vara att de berättar om karaktärer som lever under någon form av social utsatthet, och allt som allt blir detta någon form av tema för albumet. Österberg verkar även ha försökt att knyta ihop tre av serierna på ett sätt jag lämnar därhän för att inte ”spoila” någonting. Det känns lite krystat och påtvingat, men tar samtidigt inte så mycket plats och är ingenting som stör. I stort sett funkar det bra och det är kul att hon försöker göra albumet mer genomarbetat och väva samman de fristående historierna.
Vilka är då de olika serierna? Albumet inleds med den blott femsidiga ”Gloria sit masturbationi”, en liten serie om en ung nunna och hennes klosterliv någon gång under medeltiden. En lättglömd bagatell, men en välgjord sådan som trots de fåtaliga sidorna lyckas presentera ett litet levnadsöde i komprimerad form. Som vanligt visar Österberg även upp vilken driven tecknare hon är, med sina och tydliga och snygga klara linjen-inspirerade teckningar.
Därefter följer den lite längre ”Du fattar ingenting”, som handlar om en komplicerad relation mellan ett par vuxna systrar. En intressant serienovell, men jag tror att den komplexa syskonrelationen skulle ha kunnat må bra av att få breda ut sig ytterligare och presenteras närmare. Som det är nu känns det hela en aning lösryckt, med in medias res-inledning och plötsligt slut. Systrarnas relation blir aldrig riktigt fängslande, trots att potentialen finns där.
När vi kommer fram till titelserien ”Med andra ögon” är tid och rum återigen medeltidsinspirerat. Här lämnar Österberg även det vardagsrealistiska till förmån för demoner och en mystisk mara. Återigen rör det sig om en rätt bagatellartad serie som inte lämnar några spår hos mig, men som ändå är välgjord och snygg och bjuder på en mer alternativ – fantasypräglad – bild av socialt utanförskap som är underhållande att läsa.
Men trots albumets titel är den egentliga huvudserien ”Theia mania”. Detta är en längre serie där Österbergs fina karaktärsskildringar äntligen får chans att breda ut sig på allvar, med en finstämd historia om ett fängslande levnadsöde som resultat. Det hela kretsar kring en kvinnlig biblioteksassistent med Aspergers syndrom och hennes relationer och syn på kärlek. Här uppvisar Österberg verkligen sin förmåga att utmejsla mångsidiga och spännande karaktärer som man som läsare verkligen bryr sig om. Seriens huvudperson är så långt ifrån en endimensionell och platt seriefigur man komma, istället är det en karaktär som skildras med djup och klangbotten och som verkligen framstår som en riktig människa. Österberg ger genom detta en väldigt fin och nyanserad bild av människor med Aspergers, långt ifrån den fördomsfulla syn man lätt kan finna hos sig själv och som uppvisats i exempelvis filmen ”I rymden finns inga känslor”.
”Theia mania” är en annorlunda berättelse om kärlek som berör och fängslar. Li Österberg skildrar med känslig hand huvudpersonens intresse för en arbetskollega, den osäkerhet hon känner inför deras relation och de små problem som uppstår, och varvar elegant detta med välskriven dialog mellan huvudpersonen och huvudpersonens närmsta vän om vad kärlek är och vad den är bra för. Österberg väver även in tillbakablickar på huvudpersonens tidigare liv och allt som allt blir det en mångfacetterad berättelse om en spännande människa där seriens olika dimensioner bidrar till att ge historien djup och känsla. Men som vanligt med Österberg blir det hela aldrig särskilt tungt eller gravallvarligt. Istället berättar hon lättsamt och entusiasmerande med både humor och värme.
Albumet avslutas sedan med ytterligare en kort serie, ”Dödens boning”. Här rör det sig om en personlig iakttagelse av Sandviken. Antagligen är serien ännu intressantare om man liksom Österberg är född och uppvuxen på orten, men även för oss andra är serien klart läsvärd. Serien består av reflektioner över ens gamla hemort som man egentligen kan applicera på vilken mindre stad som helst. Det är allmängiltiga och intressanta funderingar. Serien känns heller aldrig rumphuggen, som de andra kortserierna tenderar att göra, eftersom Österberg här inte försöker presentera något människoöde utan koncentrerar sig på ett fenomen som folk redan är bekanta med och kan känna igen sig i.
[Ursprungligen publicerad i Bild & Bubbla nr 192 (3/2012). Texten återges med skribentens tillstånd.]