Generic filters
Exact matches only

Fakta

Fantasmagori nr 6 Fantasmagori nr 6
Av: Författare: Simon Petersen, Bitten Bolvig Hansen, Rikke Lindskov Loft, Peder Riis, Anna Degnbol, Rikke Holænder, Bo Holænder
Tecknare: Simon Petersen, Bitten Bolvig Hansen, Rikke Lindskov Loft, Peder Riis, Anna Degnbol, Rikke Holænder, Bo Holænder
Omfång: 80 sidor i svartvitt
Format: 21 x 30 cm, häftad
Utgivare: Ondskabens Flydende Vatikan
Utgivningsår: 2012
Språk: Danska
Utgivningsland: Danmark
ISBN: 9788799385874

Fantasmagori nr 6

Böcker

I detta nummer välkomnar OFV en ny medarbetare: Anna Degnbol. Jag gillar att ledaren undertecknas av Ondskabens Flydende Vatikan. Det känns sympatiskt och solidariskt på något vis.

Nästa sida är helt tillägnad medarbetarna. Lite matnyttig information är nedtecknad om var och en av de sex serieskaparna. Flera stycken av dem har befunnit sig några år i gamet. Den mest meriterade måste vara Simon Petersen som tecknat och skrivit serier sedan 1998. Se där!

Bitten Hansen rivstartar både bildligt och bokstavligt talat med serien ”Fuld Skrue”. Historien är bra bildberättad och även väldigt bra tecknad. Kvalitén är så pass hög så att jag skulle kunna drista mig till att säga att den nästan är i en professionell liga! Berättelsen är vacker. Den handlar om att kunna se världen ur ett barns lekfulla perspektiv; att aldrig glömma den egna fantasins inneboende kraft.

”Mental Wounds Healing” behandlar det klassiska ämnet utanförskap. Det är alltid ett tacksamt tema som griper tag i läsaren därför att hen så lätt kan identifiera sig med hur huvudrollsinnehavaren känner. Serien slår mig dock inte så särdeles hårt i magen även om jag minns min egen tonårstids svårmod och misströstan. Simon Petersen lyckas däremot få ett bra slut på historien.

Rikke Lindskov Loft har gjort en femton sidor lång saga om ombytta roller. En människoprinsessa byter plats med en trollprinsessa som barn. Det är trollkungen som av en halvt oklar anledning sjösätter detta underliga projekt med hjälp av sina magiska trollkrafter. Föga förvånande uppstår problem. Problem finns också i fantasygenrens själva uppbyggnad. Det är svårt att förklara saker som statsskick, traditioner och politik i ett fiktivt land på så lite utrymme. Den moderna fantasyn, så som de flesta av oss lärt känna den, lämpar sig mer för hundrafemtio sidor snarare än femton. Jag tycker ändå att sagan är fin. Bilderna är snygga men jag störs en aning över att linearten har väl feta streck.

Peder Riis har bidragit med en tveksam serie som han gett namnet ”Eventyrtrioen – Svampesuppe”. Kort handlar den om troll som börjar invadera människornas värld från underjorden. Serien dras med ett minst sagt stort problem. Den är på alla sätt och vis obehaglig i sina rasistiska anspelningar. I serien presenteras en svart man som inte har några som helst kläder förutom en bastkjol … jag menar kortbyxor. Han är stereotypt tecknad. Han är stum. Han är de vitas betjänt. Han är storögd (läs: puckad). Han skyddar den vite mannen med sitt eget liv. Han dör för den vite mannens skull. Jag har en hög toleransnivå. Jag hade faktiskt varit okej med att han hade haft ett arketypiskt utseende. För mig är trots allt serierna ett överdrifternas medium, men det här är bara för jäkla mycket.

Efter bitter smak av en riktig soppa så känns det skönt att ta steget ut i skog och mark tillsammans med serieskaparen Anna Degnbol; Fantasmagoris nyförvärv. Hennes serie ”Skov” handlar väl egentligen om sann kärlek och om att kunna släppa på något som man själv vill för att man som par ska kunna må bra tillsammans. Ett angeläget budskap i egocentrismens tidevarv. Tack Anna och grattis Fantasmagori!

Rikke och Bo Holænder avslutar antologin med en berättelse om trygghetens fängelse och frihetens grymhet. En visuellt icke tilltalande historia, men som ändå är vacker i sitt berättande.

Avslutningsvis så måste jag tillstå att trycksaken i sig, som så ofta nu för tiden, är av väldigt hög kvalitet. Limmad rygg, bra omslagspapper och en fin trycksvärta på inlagan. Genrerna är lite blandade, men det har jag faktiskt inget emot.

Det visuella kan alltid nå högre nivåer och berättelserna skulle i vissa fall behöva bli lite enklare. På tio eller femton sidor kan man inte göra ”Watchmen” eller ”Maus”. Man måste istället hitta en stark och kärnfull sak och låta historien kretsa kring den.

Jag får avsluta med att tacka för att Ondskabens Flydande Vatikan underhållit mig ännu en gång.