The Walking Dead volym 4: Köttets lustar

Image Comics fjärde grafiska roman i The Walking Dead-serien har fått titeln ”The Heart’s Desire” eller ”Köttets lustar” på svenska och tar sin början där volym 3 slutade, vilket kanske inte kommer som någon större överraskning. Det är en känsla av ett annalkande hot som hänger över textraderna och illustrationerna i denna mycket läsvärda volym av ”The Walking Dead”.

Till dem som är obekanta med serien brukar jag säga att ”The Walking Dead” är en postapokalyptiskgrafisk romanserie om zombier som är skriven av Robert Kirkman. Den är i volym 4 liksom i volym 3 illustrerad av Charlie Adlard. Det är en karaktärsdriven historia trots att temat även bjuder på action, våld och blod. Men jag har lagt märke till att det som till huvuddel skiljer just ”The Walking Dead” från andra liknande verk i samma genre är att karaktärerna i ”The Walking Dead” inte endast vill överleva, de vill finna en fristad där de kan fortsätta med sina liv. De strävar efter mänsklighet i en omänsklig värld. Och det är återigen de underliggande tonerna där Kirkman sätter fokus på den mänskliga naturen och våra sociala samspel som gör den serien så oerhört fängslande att läsa.

I den här volymen dyker den mystiska kvinnan Michonne upp som ett tillskott till huvudhandlingen. Hennes entré känns mycket dramatiskt när hon stiger in med två ”vandrare” i sitt sällskap. De är förvisso oskadliggjorda genom att de har fått armar och underkäkar borttagna, men det för ändå en ofrivillig respekt med sig. Bilden är slående och överlag är illustrationerna bättre här än vad de var i del tre, där kvalitén varierade mellan rutorna. Saken är den att Michonne har hört gevärseld och följer ljudet av den. Hon får syn på Otis inte långt från grindarna till fängelset där resten av Ricks grupp befinner sig. Han är på väg mot fängelset eftersom att han stannat kvar på familjen Greens farm för att ta hand om boskapen, men nu har han tydligen bestämt sig för att det är tid att ta sig till säkerheten i fängelset med den övriga gruppen. Det slutar med att han blir omringad av zombier, och det är här Michonne stiger in och hjälper Otis slå tillbaka dem.

En ny kvinna får gruppens maktbalans att kapsejsa. Alla som har varit del i en grupp av människor som anser sig höra samman, och där en ny intressant kvinna har tillkommit, har säkert varit med om samma fenomen. Och det är inte så konstigt, för enligt psykologer i ämnet är det oftast inget problem med ett nytt tillskott av män, men så fort det tillkommer en ny kvinna så tillstöter en helt ny typ av spänning i gruppstrukturen. Det är för att en kvinna i en redan strukturerad grupp hotar det man kallar ”the superordinate goals” som gruppen har satt upp för sig själva och som används undermedvetet för att normer och friktion inom gruppen skall hjälpa till att föra gruppens målsättning i rätt riktning. Att en ny vilja tillsätts leder i sin tur till oro och misstänksamhet inom gruppens kärna. Man ser samma utveckling i det snarlika brittiska dramat ”Survivors” från 2008 när Sarah Boyer introduceras och möts av misstänksamhet från både män och kvinnor i den redan etablerade gruppen.

Det finns mycket dramatik i denna volym av Kirkmans zombiesaga och för er som gillar genren så kan jag varmt rekommendera den här installationen. Det är nämligen i detta nummer som Ricks grupp inser att de kommer att behöva bli tuffare för att ha möjlighet att överleva. Alla i gruppen växer in i den insikten, även om vissa av dem har svårare att släppa det gamla och anpassa sig till det nya i omgivningen än vad andra har. Vissa i skaran klarar det inte alls och går under. Framförallt anser gruppens ledare Rick att gruppen har förändrats och håller ett långt tal om vad som har skett i volymen och hur han ser på denna förändring. Han är uppgiven samtidigt som han är arg och till slut skriker han med stor dramatik: ”Vi gömmer oss bakom murar för att skydda oss från de levande döda! Fattar ni inte? Vi är de levande döda!”

Här är ett typiskt exempel på hur en del av det underliggande subtila meddelandet kommer bort i översättningen, även om översättningen är välgjord. Kirkman är en väldigt duktig författare och lite av det försvinner även om översättaren är väldigt kapabel. Läser du volymen på engelska så säger Rick: ”You think we hide behind walls to protect us from the walking dead! Don’t you get it! We are the walking dead!” Detta är något som ger genklang i den miljö gruppen befinner sig i för tillfället. Alla har säkert sett någon amerikansk tv-serie eller film där en fängelsevakt säger orden ”dead man walking” om en dödsdömd fånge, och att Rick säger ”we are the walking dead” får därför en dubbelbottnad mening på engelska. Dels säger han det som den svenska översättningen framför, men samtidigt säger han också att de alla är dödsdömda. Genom det enkla uttalandet ser vi som läsare att den stolta och auktoritära sheriffen, med sin värme och empati, mer eller mindre har gett upp. Författandet här är väldigt ödesmättat och det förmedlas inte riktigt med samma styrka i den svenska översättningen som i originalet.

En av de små detaljer som ger serien en oroväckande realism är det spirande förhållandet mellan Carl och Sophia. De tar vacklande steg mot varandra för varje installation och de har ännu inte förlorat barnets oskuldsfulla sätt att betrakta världen. De är inte så blockerade av sorg och ilska; de är inte så överväldigade av tanken på överlevnad att de inte har möjligheten att fortfarande känna empati med dessa monster som en gång varit precis som de nu är.

Genomgående för hela volymen är i både illustrationer och text en skarp spänning som byggs upp. Du känner i diskursen uppbyggandet av en spänning som under historiens gång kommer att få sin klimax. Det är kanske inte så konstigt att de två mest auktoritära personligheterna i serien får en sammandrabbning och får en välförtjänt och intensiv urladdning. Volymen känns även mer personlig än de tre föregående med mindre fokus på zombier och mer fokus på den personliga utvecklingen hos karaktärerna. I ”Köttets lustar” är även avslutningen markant annorlunda från tidigare volymer då det inte känns som någon cliffhanger och i praktiken kunde serien ha avslutats med Ricks lilla tal.