A Game of Thrones volym 1: Kampen om järntronen
21 december 2012 av Admin Böcker”A Game of Thrones” är en episk saga och en episk saga har alltid en viss ton. Du måste sätta dig in i hur de olika nationerna fungerar, du måste som författare skapa ett landskap av både karaktärer, länder och traditioner som känns naturliga och trovärdiga för läsaren. Att läsa något som är så stort skall fylla publiken med en stilla förväntan och en grafisk roman med detta tema måste vara hisnade likväl som vackert illustrerad redan från början.
Är detta sant när det kommer till ”A Game of Thrones?” Jag måste erkänna att trots att jag har läst de första fyra delarna i George R. R: Martins episka fantasydrama och likväl sett de två första säsongerna av tv-serien med samma namn, så är jag inte en stor beundrare av verken. Jag är trots det medveten om att jag är ganska ensam om att vara kritisk mot romanen och dess intermediala syskon, men jag vill vara öppen med min åsikt innan jag tar mig an att skriva en recension av serieromanen. Mitt största problem med ”A Game of Thrones” i allmänhet är att historien i sig inte känns som något nytt. Det rör sig snarare som en återanvändning av mer välskrivna fantasytexter och gamla myter än ett helt nytt alster; inget ont om det, alla får sin inspiration någonstans ifrån. Men Martin vill gärna påskina att hans universum är skapat endast av honom och detta fenomen har jag personligen alltid haft ett problem med. Men med detta sagt har Martin både en och annan intressant och stark karaktär och diskursen är intressant nog för att man skall vilja läsa vidare även som en kritisk läsare – vilket är värt att nämna och är en bedrift i sig – men känslan av att detta skulle vara något speciellt uteblir.
Jag hade hoppats på en adaption som skulle innerbära att de hade lagt mer tonvikt på bokens starka sidor och tonat ner det som enligt mig är de svaga. Men istället känns det som om de har försökt få med så mycket av bokens originaldialog som möjligt på en opassande kort tid. Så pass mycket att själva dialogen börjar kännas krystad och konstlad och jag kom på mig själv med att flera gånger fråga mig varför de istället inte använde sig av det grafiska mediets styrkor för att förmedla det som inte behövs beskrivas i ord? Mitt hopp om förbättring visade sig kanske föga förvånansvärt vara fåfängt, för illustrationerna till ”A Game of Thrones” var inte alls av den kvalité som jag hade önskat att de skulle vara. De känns oinspirerade och fadda och jag är förvånad över hur illa de olika karaktärerna presenteras.
På det stora hela känns teckningarna i denna samlingsvolym av de första delarna av Martins epos som vilken fantasytidning som helst. Jag hade känt mig besviken om jag var författaren. Alla som har läst George R. R. Martins böcker vet att han i stor detaljrikedom går in på hur karaktärer, kläder och omgivningar ser ut. Så döm av min förvåning när teckningarna visar sig vara förenklade och stereotypiska, nu när ändå finns möjlighet att illustrera dem utan de restriktioner som ett naturtroget media som en tv innebär. Här skulle man ha möjlighet att ge sig hän och verkligen ta ut svängarna, men har av någon anledning låtit bli. Att alla karaktärer har mist sin särprägel gör inte saken bättre, snarare tvärtom.
För att ge ett konkret exempel så är Tyrion Lannister är en liten person om man ser till längd och han är i boken en uttalat ful person. Men saken är den att det som dvärgen Lannister saknar i längd tar han igen i eftertryck och personlighet, och jag får känslan av att det har slarvats väldigt mycket med teckningarna av just Tyrion. Skalan när det kommer till honom kan beskrivas som slarvig, om man är generös, och hans drag är hafsigt ritade. Kanske är det ett medvetet val eftersom han inte skall se bra ut, men jag tycker hur som helst att illustrationerna av honom är beklagliga, och när man får en chans att som illustratör ta sig an så tydliga karaktärer bör man göra det med större respekt än vad som skett här.
När det kommer till texten så är den väl översatt med undantag för att de har översatt ”Night Watch” med ”Mörkrets Väktare”, vilket jag tycker är försumligt. Man borde ha översatt det till ”Nattens Väktare” om något, det är dessutom det som de svenska översättarna använt i böckerna har jag hört. Förutom det är det ett egennamn och jag ser ingen riktig anledning att översätta just namn. Dessutom har de i översättningen inte följt Martins överlag ganska väl konstruerade språkbruk, där han har försökt att hålla illusionen uppe av en tid som för länge sedan har passerat. Det största problemet, är som ni kanske redan har förstått, enligt min mening illustratören Tommy Pattersons bilder då han inte fångat karaktärerna och deras särart speciellt väl. Han är inte en dålig illustratör, bara oinspirerad. Kanske har han bara gjort som han blivit tillsagd, men det finns hur som helst mycket övrigt att önska av karaktärsdesignen i serien. Jag hade förväntat mig att de skulle dra nytta av den otroliga potential som trots allt finns i böckerna, men de har istället nöjt sig med en stereotyp av fantasykaraktär för män och två möjliga stereotyper för kvinnor, vilket är svagt och drar ner omdömet på hela projektet i onödan. Barnen är inte heller bra, men värst av allt är vargarna som är bland det värsta jag sett på mycket länge.
Patterson känns överlag som en medelmåttig amerikansk serietidningstecknare och man får förnimmelsen av att han använt samma långhåriga svärdsman med markerad käke ett par gånger per ruta och endast ändrat hårfärg för att visa att det rör sig om en ny karaktär. Detta är synd eftersom själva romanens diskurs med sina väldigt långa och ingående beskrivningar skulle få vilken talangfull konstnär som helst att bli stjärnögd av möjligheterna. Och saken är den att vad man än tycker om Martins epos så förtjänar det en bättre öde än vad det har fått här. Jag kan även tänka mig att det skulle vara större skillnader mellan hur människor såg ut i de olika rikena i längd, muskelmassa och färgsättning, men jag känner ingen förändring var jag än befinner mig i Westeros.
”A Game of Thrones” starka sida har alltid varit att Martin har använt sig av Akira Toriyamas (”Dragonball”) modell för ett lyckat litterärt verk. Toriyamas råd lyder som följer: alla de karaktärer du använder skall vara olika typexempel och alla karaktärer utan undantag måste ha en svaghet. Och Martins karaktärer har utan tvivel svagheter, de svär och dräper, ljuger och bedrar, ligger med folk till höger och vänster och när Martins krig bryter ut är det inte en parantes som i många fantasyskildringar utan är, liksom Tolkiens krig i ”Sagan om Ringen”, en tsunami som dränker allt i sin väg. Martins förbehållslösa stil tillsammans med känslan av att du som läsare får ta del av ett gamalt språk i dialogen mellan de olika karaktärerna tilltalar läsare, och jag tycker att detta drag är något som känns genomtänkt och genuint och bör ses över mer noggrant i fortsättningen. Jag tycker även om att ingen går säker i Martins berättelse och att de som du finner sympatiska löper större risk att gå ett grymt öde till mötes än de karaktärer du som läsare garanterat inte kommer att tycka om.
Huvudhandlingen för serieromanen är enkel, som väktare över Norden är Lord Eddard Stark en kraftfull undersåte till Kung RobertBaratheon. När denna saga tar sin början har kungens mest betrodda rådgivare dött och kung Robert anländer till Winterfell för att ge Lord Stark erbjudandet att ta hans plats. Eddard ser det som en förbannelse, inte som en möjlighet, och ser inte fram mot att vara vid hovet. Han vet att lekarna vid hovet ofta har dödlig utgång och han vet att hans heder kommer vara ett ankare runt hans hals om han bestämmer sig för att bege sig dit. Hans gudar, de gamla gudarna från norr, har ingen makt i södern, och det oroar honom.
Han bestämmer sig trots allt för att resa och när han kommer till huvudstaden är saker och ting värre än vad någon av dem trodde. Hans avresa splittrar familjen: hans hustru och söner stannar på Winterfell medan döttrarna följer med honom till hovet. Under tiden, över vattnet, har en ung man nått sin mognad och planerar sin hämnd. Hans familj satt på järntronen tills Robert och Eddard avsatte dem och den unge mannen har för avsikt att ta tillbaka den med alla medel. Vi blir även introducerade för hotet som The White Walkers utgör, men det är mer en underhistoria som inte får något utlopp i denna volym av sagan.
Jag måste säga att jag verkligen uppskattade det förord som Martin hade lagt in i början och det var roligt att höra lite om hans syn på serier. Likt Alan Moore tyckte han att man inte skulle glömma att serieromaner endast är tjockare serietidningar tryckta på fint papper. I det är det säkert många som håller med honom. Det som förvånade mig lite var att på framsidan står endast George R. R. Martin nämnd – ingen illustratör eller ansvarig för bildmanus står med. Man får känslan av att detta är hans verk på gott och ont, och det är kanske just därför som jag förväntade mig en högre kvalité på innehållet. Jag bör nämna att även om jag tycker att Patterson har gjort ett bristfälligt arbete så har både Martin och hans publicist gett sitt godkännande av hans verk och då kan man inte ge honom hela skulden för slutresultatet. Jag tycker bara att det saknas mycket av det som jag faktiskt uppskattar med bokserien. Serieromanen ger inte ett rättvist porträtt av känslan du får när du läser böckerna och det gör mig en aning besviken.