Sök...
Generic filters
Exact matches only

Fakta

Lila DeLila Lila DeLila
Av: Författare: Per Löfgren
Tecknare: Per Löfgren
Omfång: 82 sidor i svartvitt
Format: 20 x 30 cm, mjuka pärmar
Utgivare: Per Löfgren
Utgivningsår: 2012
Språk: Svenska
Utgivningsland: Sverige
ISBN: 9789198035704
Betyg:

Lila DeLila

Böcker

Jag måste erkänna att en serie där man i presentationen betonar en … är stilistisk rätt ord? … gimmick, i det här fallet att de ljudhärmande orden ersatts av historiska personer gör mig skeptisk redan från start. Ungefär som ”filmad i smell-o-vision” eller något av filmskaparens William Castles mindre lyckade påhitt.

Fungerar det? Fungerar namnen som de ljudeffekter de ersätter? Passar de ihop med de handlingar de ljudsätter? Njaa… Löfgren försöker, men det blotta faktum att albumet avslutas med ett sexsidigt appendix som förklarar vem det är och varför talar sitt tydliga språk, och jag kan inte hjälpa att undra ännu mera över vad poängen är de gånger de anonymare förnamnen används istället för efternamnen. Ljudeffekten ”Anne!” när Lila slår polishunken CK är till exempel Anne Parillaud från Luc Bessons Nikita och när CK slår till låter det till exempel ”GW” efter Leif. G. W. Persson och ”Rolf” efter Rolf Lassgård. När en illasinnad feminist sparkar en man i skrevet låter det ”Thatcher” och när hon fortsätter med örfilar låter dessa ”Schyman”…

Men ”Lila DeLila” har inte bara ljudeffekter, utan bilder, pratbubblor och handling också. Vilket leder mig till nästa synpunkt: ”Lila DeLila” är inte den serie om en mästertjuv som genomför en smart och välplanerad stöt som jag med hänvisning till baksidestexten anser mig ha utlovats. För att vara oöverträffad inom sitt gebit är Lila en rätt färglös fasadklättrare som tar sig in genom olåsta och olarmade fönster, och andra mästertjuvar (Arsene Lupin, Raffles, Danny Ocean, Catwoman, Black Cat, Lupin III, Kaitou Kid etc.) hade inte haft en plan där det som går fel är ”konfronterar de icke-patrullerande vakterna och missar en av dem med en bedövningspil från kanske tre meters håll”. De hade också haft någon form av plan angående en stor och ostoppbar skurk utöver ”hoppas att han inte dyker upp” och ”spring och hoppas att din lika store och ostoppbare allierade är i närheten när han hinner ikapp dig”. Istället för smygande och inbrottsscener utmynnar stölden i en slagsmålsscen och mycket av tiden innan dess går till sidospår.

Ett sätt att försöka sammanfatta det hela är att Löfgren verkar ha velat ha med mer än vad det finns utrymme för på 75 sidor och sedan gett en del saker mer än de behövde. Till exempel tog det runt en femtedel av serien för att nå den utgångspunkt som baksidan presenterar med två meningar, och det känns som att nästan lika mycket utrymme går till att etablera att Lilas systrar är dumma blondiner. Lila själv får inte mycket mer tillfälle att visa sin personlighet än hon får att visa sina färdigheter som mästertjuv. Ljudeffekterna hade fungerat som ett inslag i MAD (jag blir nu osäker på om det inte faktiskt gjorts), men här där det finns en faktisk handling blir de bara en distraktion och ironiskt nog tänker jag bara på dem för att de betonats i baksidestexten och med appendixet. En strängare redaktör och fler dödade älsklingar hade gjort underverk, liksom antydan om att ”Lila DeLila” inte är ett fristående album utan ett bland flera och att en del sidospår och småroller blir mer meningsfulla längre fram.