Eater nr 4

Jag trodde att Bonniers hade bestämt sig för att inte ge ut fler manga i Sverige och blev väldigt förvånad när denna manga publicerad av just Bonniers föll i mitt knä. När jag tittade på omslaget till ”Eater” så gick tankarna till en anime jag såg för ett par år sedan vid namn ”Requiem from the darkness” eller ”Kyogoku Natsuhiko Kosetsu Hyaku Monogatari”, skriven av Natsuhiko Kyôgoku. Och det visade sig att detta intryck inte alls var så missvisande. Även om det rörde sig om utomjordingar och inte spöken som i den ovan nämnda animen, så var känslan väldigt mycket densamma.

Historien är enkel: Aoko Shimizu är en flicka med en gåva som har gått i arv i flera generationer i hennes ätt. Den gåva som hennes familj besitter ger dem möjlighet att se spöken och Aoko jobbar som spökjägare. En dag stöter hon på två demonliknande varelser som försöker ha ihjäl varandra. Det visar sig att dessa varelser är människoätande rymdvarelser och att striden har sin upprinnelse i den ena av varelserna har gått emot sitt eget släkte för att rädda människorna. Detta är hjärtat av själva berättelsen och i sann mangaanda finns det känslomässiga band mellan Benimaru紅丸(röda cirkeln), som är den varelse som vänt sig mot sin egen sort, och Aoko 青子(lilla blå), som är flickan med gåvan.

Mangan är välritad och känslan av övernaturliga inslag är stor. Det är en spänning redan från början vilket leder upp till ett klimax ganska snart efter de första sidorna. Men det är kanske inte så konstigt med tanke på att detta är sista delen i en serie av fyra mangaböcker och att jag blev inkastad i den kulmination som upplösningen innebär. Mangan känns väldigt Shonen när man läser den vilket betyder att den framförallt vänder sig till unga män. Det är mycket action i både diskurs och bild, och den manliga huvudpersonen tar enormt stor plats. Men mangan handlar förutom om de rymdvarelser som lever på människor, tar över deras kroppar och gör hemska saker mot andra, också om det band som har uppstått mellan överlöparen Benimaru och mangans kvinnliga protagonist Aoko. Det finns en finstämdhet mellan de två som tyder på att Benimaru har djupare känslor för sin vän.

Aoko å andra sidan är en ganska ointressant och vek karaktär, men jag tror att detta är för att mangaskapare har tagit i åtanke det som Scott McCloud beskrev i sin underbara bok ”Understanding comics – The invisible art”: att om huvudpersonen är odefinierad så är det lättare för flickor som läser den att identifiera sig med hjältinnan. Pojkarna som serien vänder sig till vill identifiera sig med en stark hjälte som de finner i Benimaru. De vill rädda den underbara flickan i nöd och om hon är vek och oidentifierad kan de själv fantisera fram sin idealkvinna i hennes ställe utan större besvär. Men jag hade personligen sätt lite mer krut i Aoko om jag fått välja. Trots det ger hon inte något otrevligt intryck, jag irriterat mig inte på henne utan hon försvinner obemärkt in i bakgrunden och det leder till att jag, som författaren har avsett, lägger fokus på den manliga protagonisten och hans kamp.