Kung Neos lejon nr 2: Kampen om kronan

Kung Neos lejon är tekniskt sett inte en serie, utan är skapad i ”lässystemet Link”, vilket mer eller mindre är omväxlande ett par meningar eller en serieruta med en eller ett par pratbubblor. Serierutorna gör ofta inte mer än upprepar eller förtydligar texten (mera vad någon faktiskt säger än vad som händer), men samtidigt är det så snillrikt konstruerat att text och serierutor sällan är meningsfulla på egen hand. Detta sägs göra det lättare att läsa och passa för barn som just lär sig läsa. För mig som har en högre grad av läskunnighet får det närmast motsatt effekt (och det hjälper inte att boken avslutas med en presentation av Linksystemet och hur nyskapande och revolutionerande det är).

Kampen om kronan är den andra volymen av ”Kung Neos lejon” och av allt att döma fristående. Mik och Bruto är två av dessa lejon (elitsoldater) och som nykomlingar får de ett lätt uppdrag – att fånga ett gäng rövare i en närbelägen skog – medan de mer erfarna tar sig an mer kvalificerade uppgifter. Det blir inte bättre av att Mik inte bara är ung utan dessutom inte är krigare utan illusionist, så de mer erfarna lejonen skrattar åt honom och utgår ifrån att han inte kan, vill eller vågar slåss. Själva historien är rätt OK, men genomförandet och formen hade nog fungerat lika bra med bara och lite mer text eller som en ordentlig serie.

Jag kan inte riktigt klandra något som vänder sig till nioåringar för nivån på språket och handlingen, även om jag minns det som jag själv bör ha läst då som mer språkligt avancerat. Så eftersom det enda med själva storyn som faktiskt stör mig är skurkens namn (vilket ger olyckliga implikationer, speciellt kombinerat med hans utseende) och huvudpersonernas självgoda leenden när de i presentationen pekar på sina guldlejon, får ”Kampen om kronan ändå godkänt. Knappt.