One Piece nr 63–64
19 mars 2013 av Hans Holm BöckerJag tror inte jag läst ”One Piece” sedan förra gången jag recenserade den (volym 42–51, vilket bör ha varit 2010), men frånsett den gnagande känslan att jag borde köpa och läsa alla volymer – det är ju en serie jag uppskattar – känns det som att det inte gör så mycket. Jag kanske inte har full koll på vad som pågår och varför, eller vad som hänt tidigare, men Eiichiro Oda har förstått att i en serie med ”One Pieces” längd och persongalleristorlek är det mera av en bonus om läsaren har full koll på vad som hänt tio, tjugo, trettio volymer tidigare – det är viktigare att han blir intresserad av vad som händer nu och sedan. (I sammanhanget kan man tänka på att de i den avsedda målgruppen, en icke föraktfull del av Weekly Shonen Jumps läsare, inte ens var födda när serien började 1997.)
De dåliga nyheterna är att den här recensionen borde ha börjat med volym 62 eller så, för i volym 63 är det senaste äventyret i full gång, på Fiskfolkets ö. Ännu en gång finns det under alla lustiga namn och groteska fysionomier en gnutta allvar – den här gången handlar det om de av människorna hatade, föraktade och förslavade fiskmänniskorna (och havsmännen och sjöjungfrurna), deras rike och deras förhållande till resten av världen. En stor del av de här två volymerna är en tillbakablick på hur den nuvarande situationen på Fiskfolkets ö uppstått och olika sätt att hantera och bekämpa fördomarna och diskrimineringen, exemplifierade av Drottning Otohime, äventyraren Fiskartigern och piraten Arlong. Denna tillbakablick är inte något som omfattar någon av de egentliga huvudpersonerna (som därmed lyser med sin frånvaro), men däremot några andra återkommande karaktärer eftersom deras skurkbana uppstod i samma vända.
Tillbaka i seriens nutid har en piratklan, missnöjda med sakernas tillstånd, genomfört en statskupp och planerar att avrätta den kvarvarande kungafamiljen. Seriens faktiska huvudpersoner – Ruffy, Nami, Franky och de andra Stråhattarna – kan, inte minst av politiska skäl, inte bara storma in och rädda dem. Inte utan att framstå som lika stora skurkar och leva upp till befolkningens fördomar om människor … Fast det kanske inte är att avslöja för mycket att peka på att titeln på volym 64 ju är ”100 000 mot 10”.
Jag kommer i alla fall så in i det att jag nästan glömmer att jag ska göra anteckningar så att jag kan skriva en recension (och dessutom inte avslöja något). Det är något som händer alltför sällan ens med de serier jag följer mer aktivt och gillar mer än ”One Piece”.