All I want for Christmas is planekonomi

”All I want for Christmas is planekonomi” är Sara Granérs tredje album och precis som de två tidigare är det en färgsprakande bok med kollage-artade bilder, oftast föreställande nallar i grälla färger. Bilderna kan vid första anblicken kännas lite röriga och svårlästa, men ger man det bara en chans så kommer man snart in i det. Lite som att läsa manga första gången, där man börjar i en för oss bakvänd läsriktning. Nå, det går kanske inte att jämföra Sara Granér med mangaserier, men kontentan av utvikningen är att man får anstränga sig lite i början och sedan flyter det av sig självt.

Albumet ser, som tidigare nämnts, ganska spretigt ut vid första anblicken, men när man börjar läsa ser man snart den röda tråden och då flyter text och bild ihop till en helhet som går bra ihop med budskapen i serierna. Albumet består av allt ifrån enrutingar till längre serier. Större delen av innehållet har tidigare publicerats lite utspritt ibland annat Galago, Dagens Nyheter och Ordfront Magasin.

Att Sara Granér har ett vänsterorienterat politiskt synsätt tror jag ingen som läser albumet tar miste på och den borgerliga alliansen får sig rallarsving på rallarsving rakt i ansiktet. Med en stor dos ironi och känsla för tajming levererar hon större och mindre sanningar. Att hennes figurer oftast är nallar gör att serierna närmar sig fabler. På så sätt blir det även lättare att se satiren och kanske ta till sig den – det samhälle vi lever i erbjuder sannerligen en hel del att ironisera och göra sig rolig över.

Precis som sin serietecknarkollega Liv Strömqvist ger sig Sara Granér på alla de dumheter som kommer ur politiken – och då nästan uteslutande den borgerliga sidan och dess ideologi – men även det rådande samhällsklimatet i stort. Till skillnad från Liv Strömqvist så använder sig inte Sara Granér av några direkta källhänvisningar i sina serier, utan hon kör mer på magkänsla och slår skoningslöst mot sådant som hon tycker är fel i ett samhälle på dekis som trots vår materiella standard inte lyckas ta vara på medmänniskorna eller omvärlden.

I en värld där individualismen tycks vara det finaste och ensam är stark ställer sig Sara på den ensamma människans sida. Hon slåss med pennan mot överheten och använder satiren som vapen.