Stockholmsnatt 3

Vad gör man om man bor i Stockholm, har en kreativ sysselsättning som gjort en näst intill ekonomiskt oberoende och just börjat inse att man klivit ett halvt decennium in i sin medelålder? Uppenbarligen inte så särskilt mycket över huvud taget. Nästan ingenting faktiskt. ”Stockholmsnatt 3” handlar om ett gäng trettioplusare som egentligen inte har några som helst bekymmer. Eller ambitioner. De har däremot en mängd mindre bryderier. Hur mycket vatten kommer det att hinna rinna under bron innan ett intatuerat ankare blir till vår tids tribaltatuering? Eller att gilla vinylskivor. Det är ju soft. Fast vad tycker kidzen om vinyl egentligen? Ja, ni hör. Det är mycket att tänka på. Den som inte tjänar in dalern i sitt eget anletes svett tvingas bära de allra värsta av bördor.

Jag är glad för Pelle Forsheds och Stefan Thungrens skull att serien har bemötts av så pass positiv kritik som den har. Några stycken som är bekanta med mig gillar ”Stockholmsnatt”. Själv så kanske jag skulle kunna dra lite granna på ena smilbandet om jag läste en seriesida av den i SvD då andan faller på eller då tillfälle erbjuds. ”Stockholmsnatt” är gjord för att konsumeras en sida åt gången och inte som bok, vilket gäller för de allra flesta stripp- och ensidesserierna. Av precis samma anledning kommer en grafisk roman inte till sin rätt om den blir upphackad i delar och utportionerad bitvis i antologier och annat. Nu är det däremot på det viset att jag har fått en volym av ”Stockholmsnatt” att recensera, den tredje volymen för att vara exakt, och det är den boken som jag ska ta mig an i sin helhet.

När jag har läst en bok så brukar jag känna av hur jag upplevt den. Hade jag roligt? Ville jag ha mer? När det kommer till ”Stockholmsnatt” kändes läsandet som en enda lång utdragen kamp i skoningslös motvind. Boken är inte längre än en bit över 120 sidor, men den kändes faktiskt som det tredubbla. Det var helt enkelt väldigt dryg läsning. Men varför kändes det så jobbigt och trist att läsa ”Stockholmsnatt 3”?

En av anledningarna till att man läser en bok kan ju vara handlingen. Ramberättelsen. I ”Stockholmsnatts” fall så finns det inget större skeende, vilket jag i och för sig tycker kan vara väldigt bra. Det innebär i så fall att man kan lägga full fokus på persongalleriet istället. Relationer och konflikter är ju det som faktiskt är det verkligt intressanta ändå.

Detta leder oss fram till det Första Problemet: Individerna har ingen egentlig vilja att göra något. De har pengar, så de har inga ekonomiska incitament att styra upp någonting. De är inte hänryckta åt några jobbiga laster heller. Ingen av dem har en personlighet som är utmanande eller utstickande på något sätt, utan alla kommer ganska bra överens mest hela tiden och alla tycker ganska så exakt likadant om allting som alla andra precis hela tiden. Det den ena personen gillar, tycker också den andre är fascinerande. Ingen brusar upp och ställer till med någon dramatisk scen. Skulle ett infall av excentrisk osvenskhet mot all förmodan förekomma så ser vi läsare det inte, utan istället får vi läsa om vad som har hänt då stormen har bedarrat.

Här har vi också Problem Två: Drivkrafter. Ingen i ensemblen har någon drivkraft. De har inga drömmar. Det hjälper inte att jag som läsare kan urskilja de olika personernas utseenden om det inte finns något unikt hos varje karaktär undertill.

”Men tänk om någonting plötsligt skulle hända?”, säger kanske ni. ”Då skulle dessa helt vanliga övre medelklassnissar bli tvingade att agera, precis som Tintin!”. Välkommen till Problem nummer Tre: Ingenting händer, för detta är det fiktiva Sverige i comicverse; landet som är ännu mer mellanmjölk än det verkliga Sverige. Det är på något vis detta som är så sjukt. Vi har en fiktiv värld där precis allt kan hända och vad gör vi? Vi skapar en värld som är gråare än vad verkligheten med all sin underbara och fruktansvärda strålglans någonsin kan bli. Så som jag ser det är alltså ”Stockholmsnatt 3” en bok om platta individer utan drivkrafter som är försatta i en verklighet där inget händer och där ingen heller bryr sig.