Lou! nr 6: Kristallåldern

Albumen om Lou av Julien Neel är en av 2000-talets största serieupplevelser för mig. Jag har funnit dessa vara oerhört bra och förstår att serien fått så många priser. När nu Wibom Books åter kommer med ett nytt album i svensk språkdräkt kastar jag mig över det likt ett barn på julafton. Men till min stora förvåning blir jag besviken.

Handlingen är inte lika rak som tidigare utan mer poetisk. Stora rosa kristaller har genomborrat stadens hjärta. Lou delar sin tid mellan insamling av data kring kristallerna, att ta hand om lillebror och att dansa på nätterna. Lous mamma arbetar med ett mystiskt forskningsprojekt samt kämpar med skrivkramp och iscensättandet av en isshow baserad på hennes succéroman.

Serien är precis som tidigare otroligt färgglad. Det passar serien som handen i handsken. Men seriesvitens största styrka har alltid varit de mångfacetterade karaktärerna. Även dessa är blekare här. Jag vet inte om Neel råkat ut för liknande skrivkramp som Lous mamma. Men att slänga in övernaturliga element, må så vara att de ska ses som metaforer, sticker ut i Lous värld.

Jag hoppas innerligt att detta är ett tillfälligt bakslag och att nästa del åter är en höjdare. För Lou hör fortfarande till de bästa serier jag läst på år och dar. Tillsvidare läser jag om de bästa delarna, närmare bestämt ”Sommarblues”, ”Busskyrkogården” och ”Förälskelser”.