Kalle Anka & C:o nr 19–20/2013

Marknadens alla osynliga händer framstår ibland som mer än lovligt handsvettiga och valhänt fumliga. Detta dubbelnummer av Sveriges största serietidning, Disneyslagskeppet Kalle Anka & C:o, utgavs precis lagom till den stora Eurovisionfinalen i Malmö och ger tydligt intryck av att vilja vara något slags temanummer. Det pratas stort om schlager både på omslag och i inledning – plus att mittuppslagskarikatyrer, textsida och avslutande tävling följer det musikaliska temat.

Men efter läsning känns det minst sagt magert – bidde det alltså inte mer än denna ynkliga schlagertumme? Jag roade mig med lite enkel matematik, och av 100 sidor kan med god vilja endast 18 sägas ha med temat att göra. Lite hårdare bedömt faktiskt inte mer än nio, eftersom den bärande Kalle Anka-serien efter en väldigt kort schlagerinledning övergår till att huvudsakligen utspela sig i en medeltida drömvärld med vissa paralleller till vår nutid.

Jag måste erkänna att jag blir lätt förbryllad. Om man nu på förlaget ändå har föresatt sig att göra ett temanummer, hur svårt är det då att beställa mer än en enda serie som passar temat? Eller att åtminstone kräva av serieskaparna att huvudserien håller sig någorlunda till ämnet?

Nåväl, låt oss då glömma schlagern – kan redaktionen så kan väl vi! Om man som recensent och läsare helt enkelt bara struntar i temat och istället försöker värdera det här som vilket nummer av Kalle Anka-serietidningen som helst så är det ändå ett habilt hantverk. Tillräckligt välgjort i både text och bild, om än förstås inget som direkt kan mäta sig med Carl Barks eller någon av de andra stormästarna.

Kalle, Kajsa och Knattarna avlöses av Musse Pigg och Långben. Björnligan, Oppfinnar-Jocke, Alexander Lukas och Farbror Joakim figurerar. Minsann dyker även lille Ludde upp! Från min sextio- och sjuttiotalsbarndoms anktidningar saknas förvisso några frekventa trotjänare – Lilla Vargen, Hiawatha, Magica de Hex, Madame Mim – men annars är det mesta sig likt. Nästan otäckt likt, med tanke på att det har gått fyrtio år, har verkligen inga nya slitstarka figurer dykt upp under decennierna? Man får väl vara tacksam att dagens läsare åtminstone slipper Kusin Knase…