Introduktion
Buffalo Bill har använts som centralfigur i en rad olika tecknade serier genom årens lopp och i olika länder. En av de mer minnesvärda varianterna enligt seriespecialisten Maurice Horn (1977:50 f.) skapades av amerikanen Frederick Lawrence Meagher (1912–1976). Fred Meaghers ”Buffalo Bill” började som syndikerad dagsstripp hos United Features 1950 och Meagher fortsatte att teckna den fram till juli 1956, varefter han bytte yrkesinriktning.
I Sverige ingick Meaghers serie först i Serieförlagets tidning med samma namn som gavs ut under åren 1952 och 1953. Året därpå gick Buffalo Bill upp i tidningen Tom Mix och Meaghers serie kunde även läsas i tidningen Tarzan 1954 och i Stjärn-Magasinet 1955. När så Buffalo Bill återuppstod som egen serietidning hos Semic 1965 började Meaghers serie åter tryckas i Sverige. Efter 1967 kom dock serien om Buffalo Bill att nyproduceras för Sverige med manus av bland andra svensken Leif Bergendorff (f. 1944) samt britterna Norman Worker (1927–2005; under psedonymen John Bull) och Donne Avenell (1925–1997). Serien tecknades anonymt av olika sydeuropéer som till exempel spanjoren Rafael Méndez (f. 1938). Tidningen hette 1966–1968 Buffalo med TV-serier och bara Buffalo 1968–1981. Den utgavs fram till och med 1984 och de 35 år under vilka serien producerats kan antas ha medfört en anpassning till samtiden.
I samband med att Meagher slutade göra den kan man även tala om ett skifte från ett amerikanskt till ett europeiskt perspektiv, samtidigt som formatet ändrades från kortare dagsstrippar till mer samlade episoder. Som påpekats av bland andra Sebastian Braun i hans studie av franskproducerade serieböcker om indianer, kan frånvaron av amerikansk ursprungsbefolkning i Europa komma att påverka det sätt på vilket indianerna representeras i populärkulturen (Braun 2013).
Till skillnad från många andra tecknade västernserier var Meaghers ”Buffalo Bill” rik på återkommande karaktärer som var kvinnor. Förutom den vita kvinnan Sally fanns de båda indianskorna Blue Bird och Seena med redan från början (Bild 1). Den manhaftiga Kate med ständig majspipa i munnen, som återfinns i någon episod, är betydligt mer hårdför än Buffalo Bill själv. Efter att serien om Buffalo Bill började nyproduceras försvann alla kvinnor utom Blue Bird med det försvenskade namnet Blå Fågeln, som dock även fortsättningsvis gavs en framträdande roll och finns med i majoriteten av de publicerade episoderna.
Figur 1: De båda indianskorna Seena och Blue Bird i Fred Meaghers originalserie om Buffalo Bill. Originalteckning till seriestripp från 1955.
Medan Blå Fågeln måste ses som en helt fiktiv karaktär har seriefiguren Buffalo Bill hämtat drag från William Frederick Cody, född 1846 i Iowa och 1917 officiellt begravd nära Denver, Colorado (Carter 2000). De händelser som återges i seriens olika episoder tycks utspela sig främst under den period när Cody var anställd av femte kavalleriet som chef över spejarna, det vill säga åren 1868–1872. I serien tilldelas Buffalo Bill återkommande graden av överste, vilket är historiskt felaktigt då han i armén aldrig var annat än menig. Däremot tilldelade Nebraskas guvernör Cody hederstiteln ”colonel”, men detta skedde inte förrän 1887. Vidare var den verklige William Cody gift sedan 1866 med Louisa Frederici, med vilken han hade flera barn.
Buffalo Bill fick en central roll för mytbildningen kring Vilda västern genom de många böcker och pjäser som utgav sig för att skildra olika delar av hans liv och även genom hans kringresande Wild West Show 1883–1913. Enligt Maurice Horn (1977:197) är Buffalo Bill den westernkaraktär som mytifierats flest gånger, såväl i USA som i övriga länder. Horn menar även att det knappt finns ett enda land som inte har åtminstone en egen version av Bills liv och leverne, ”a phenomenon perhaps more revealing of Colonel Cody’s uncanny ability as a showman than of his exploits as a guide and Indian fighter.”
Även om kavalleriet i viss utsträckning använde sig av indianer som spejare förstår man kapten Brunner när han med hänvisning till Blå Fågeln i episoden ”Efterlyst för mord” ställer frågan ”Vem har hört talas om en kvinnlig spejare?” Hennes karaktär är alltså inte bara fiktiv utan även ytterst osannolik. Lägg därtill att hon rider och skjuter lika bra som Buffalo Bill, är bra på att slåss och överglänser honom när det gäller att spåra såväl djur som människor.
Jag vill här belysa hur Blå Fågeln avbildas och skildras i serietidningen Buffalo Bill över tiden och i förhållande till de stereotyper som formats kring kvinnor av indianskt och multietniskt ursprung. Av särskilt intresse är hennes förhållande till Bill, den store vite hjälten som är både hennes chef och pojkvän.
Studerat material
Den studerade serietidningen Buffalo Bill gavs ut under tre olika namnvarianter under åren 1965 till 1984. Från att inledningsvis vara en månadstidning dubblerades utgivningstakten från 1973 och totalt utkom 358 häften. Det material som stått till mitt förfogande omfattar 204 häften med sämst täckning av den riktigt tidiga utgivningen. Då flertalet episoder repriserats två eller tre gånger är täckningsgraden högre avseende antal episoder än antal häften och torde ligga över 80 %. Som regel har en episod i repris behållit det namn den hade första gången den trycktes, även om några få undantag förekommer. I texten använder jag konventionen ”årtal/nummer, vilket innebär att häfte nummer 12 från år 1972 skrivs ut som ”72/12”.
Av de 156 episoder jag läst förekommer Blå Fågeln i 92 stycken. Trots att Blå Fågeln är med i så pass hög andel av episoderna och ofta intar en central roll i handlingen finns hon endast avbildad på omslaget till två av de häften jag sett, 70/9 och 76/19 (Bild 2). Med något enstaka undantag är episoderna fristående. Episoden om Buffalo Bill inleder varje häfte och upptar där ca 20 sidor.
Bild 2: De två tidningsomslag från Buffalo på vilka Blå Fågeln är avbildad. Till vänster 70/9 och till höger 76/19.
Den bildmässiga framställningen av Blå Fågeln varierar en hel del mellan episoderna även om en del grundläggande drag återfinns genomgående (Bild 3). Hon är relativt lång och slank med markerad byst och det svarta håret, som når någonstans mellan axlarna och den smala midjan, har mittbena och hålls på plats av ett pannband. Om halsen har hon en amulett i en rem och ett fyra- till sexradigt halsband av ihåliga ben (”hair-pipe” eller ”bone choker”). Den klänning av hjortskinn hon är iklädd varierar i längd och fållen och ärmarna är försedda med mönstrad bård och/eller fransar av varierande längd. Som regel har hon ett bälte av varierande tjocklek kring midjan, ofta med en kniv i slida på ryggen. På fötterna har hon höga mockasiner som når halvvägs upp till knäna, men det förekommer även att hon bär låga mockasiner eller ridstövlar. Den bildmässiga framställningen av Blå Fågeln i de studerade episoderna har här indelats i sju olika kategorier, vilka kodats som T0–T6 och beskrivs nedan.
Bild 3: Ett urval rutor från serien om Buffalo Bill som visar hur framställningen av Blå Fågeln kom att förändras med åren: (A) version T0 från 67/2 s. 16, (B) version T1 från 68/7 s. 3, (C) version T2 från 69/1 s. 22, (D) version T3 från 71/6 s. 6, (E) version T4 från 74/15 s. 7, och (F) version T5 från 75/16 s. 22. Se texten för beskrivning av de olika versionerna.
Meagher sägs ha baserat Blå Fågelns utseende på sin hustru Ruthanne. I Meaghers originalversion (T0; häfte 65/1–67/11; United Features) varierar Blå Fågelns klädsel en hel del, från kavalleriuniform till kjol och ett tygskynke knutit som en haltertop. Hon är detaljrikt tecknad med vågigt hår och hennes normala dräkt är rik på utsmyckningar. Det mönstrade pannbandet har ljusa kuddar på sidorna och baktill en fjäder. Ett mönstrat höftskynke hänger ner från bältet både bak och fram. Den långa kjolen når långt ner på vaderna. I de första nyproducerade episoderna från 1968 (T1; Serie-service) är Blå Fågeln en lite grövre tecknad kopia av originalet med en klänning som inte når nedanför knäna och med en mer spetsigt utstående byst. Dessa tendenser förstärks efterhand och 1969 har även hennes pannband förlorat sina sidokuddar samtidigt som håret blivit mindre vågigt (T2; Semic). Året därpå försvinner även fjädern från pannbandet, som nu är knutet baktill, och den korta klänningen har nertill en lång frans och saknar ofta bård (T3). Till denna variant har jag även fört Blå Fågeln i 77/6 med tvådelad ridkjol och ridstövlar. Revolverbälte och korta mockasiner kännetecknar Blå Fågeln i nio episoder från 1974 och framåt (T4).
Från den senare delen av 1975 tecknas serien av Rafael Méndez, vilket bland annat innebär att Buffalo Bill har en mer symmetrisk hatt utan uppvikt sidobrätte på högra sidan. Blå Fågeln har nu ett bredare pannband utan hängande ändar baktill, en medaljong med en fågelsymbol på och en mycket kort kjol med lång frans utan bård (T5). I en episod från början av 1982 framställs Blå Fågeln med inlindade flätor och byxor under den fransförsedda klänningen samtidigt som Buffalo Bill har en ljus hjortskinnsjacka (T6; Bild 4). Genom att episoderna repriserats flitigt förekommer de olika varianterna av Blå Fågeln i blandad tidsordning trots att de troligen producerats i en mer fix inbördes ordning.
Bild 4: Blå Fågeln i lindade flätor (version T6) får höra av Buffalo Bill att romantik inte har någon plats i det liv han vill leva; Buffalo Bill 82/5, s. 22.
Nedan förtecknas de 92 studerade episoderna av serien ”Buffalo Bill” i tidningen med samma namn i vilka Blå Fågeln medverkar (årgång/häftesnr). Frågetecken har använts när en episod i tidningen angetts som repris, men kännedom om första publicering saknas. Olika episoder med samma namn har numrerats från ett och uppåt enligt den ordning de först utgavs. I de fyra episoder som markerats med asterisk används namnet Blue Bird oöversatt. Det sätt på vilket Blå Fågeln framställs har kodats som version T0–T6 enligt beskrivningen ovan.
Arabligan (T2): 68/13, 81/16
Banditerna i Red Rock (T1): ??/??, 73/18, 79/22
Bankrånarna [1] (T2): 69/8, 75/13, 81/24
Bankrånarna [2] (T3): 71/7
Bankrånarna [3] (T3): 73/1
Benrangelsöknen (T5): 80/15
Blockhusets hemlighet (T3): 73/2, 78/24
Blå Fågelns förräderi [1] (T1): 68/6, 74/13 [som ”Vapenhandlarna”]
Blå Fågelns förräderi [2] (T5): 78/11
Bröderna Dillners bankkupp (T4): 74/15
Buffeljägarna (T5): ??/??, 83/9
Cash-ligans fiende (T5): 80/5
De dödas land (T0): 67/1
De hänsynslösa (T3): ??/??, 75/21, 82/8
De oförsonliga (T4): 78/21
Den glömda skatten (T2): 69/4, 75/17, 83/15
Den sista striden (T0): 67/2
Den siste oglawaindianen (T3): 71/5, 77/2, 84/1
Den tatuerade guden (T5): 82/15
Den vite medicinmannen (T3): 77/6, 84/6
Desertörerna (T5): 76/19
Desperados på prärien (T1): 68/12, 74/3
Dubbelgångaren [1] (T2): 69/7, 81/17
Dubbelgångaren [2] (T3): 78/2
Döden drar västerut (T5): 81/21
Döden i gryningen (T3): 73/16, 79/18
Dödsmarschen (T5): 79/17
Dödspasset (T0): 66/7
*Efterlyst för mord (T5): 82/13
*Falska rykten (T5): 83/8
Fem laglösa män (T1): 68/11, 74/9, 80/8
Fånge hos kråkindianerna (T6): 82/5
Fången (T2): 69/13, 75/19, 82/6
Förrädarnas pakt (T1): 68/2
*Gisslan (T5): 84/10
Grottmysteriet (T1): ??/??, 74/5, 80/2
Gränsbanditer (T5): 77/1, 84/3
Gröngölingen (T3): 73/7
Gula Handens hämnd (T3): 70/8, 76/11, 84/5
Guldets förbannelse (T3): 73/13, 79/16
Hetsporren (T5): 82/4
Hämnaren i Harrow City (T3): 72/8, 82/20
Hämnd (T4): 75/10, 82/20
Hästtjuvarna (T3): ??/??, 77/16, 84/8
Hökens sista kupp (T3): 73/11, 79/
I rättvisans namn (T5): 81/25
Indianagenten (T3): 73/10
Indianhataren (T2): 69/5, 81/20
Indianupproret (T5): 82/7
Inkräktarna (T1): 68/5, 73/14, 80/16
Inringad (T2): ??/??, 76/15
Inringade (T3): 77/18, 84/11
Jakten på Dawson-gänget (T0): 66/9
Jägarna och den jagade (T5): 81/4
Karavan mot döden (T2): 69/2, 75/2, 81/10
Kedjefången (T5): 77/17
Krigslisten [1] (T2): 69/6, 75/12, 82/14 [som ”Fredspakten”]
Krigslisten [2] (T4): 75/14, 81/22
Laglös stad (T2): ??/??, 82/10
Lynchmobben (T3): 73/3, 78/20
Mannen från östern (T3): 72/10, 78/14
Med snaran om halsen (T3): 73/9, 79/9
Montezumas skatt (T3): 73/12, 79/13
Ont uppsåt (T5): 75/18, 82/2
Prisjägaren (T5): 75/16, 81/26
Ranchfejden (T3): 73/4
Ranchkriget (T5): 79/12
Revolvermannen (T1): 68/10, 74/2, 79/25
Rånarens återkomst (T4): 74/4, 80/6
Röda Molnets hämnd (T2): 69/11
Silvergruvans gåta (T3): 73/6, 79/3
Siouxernas fånge (T3): 77/22, 84/12
Siouxernas hämnd (T1): 68/4, 74/16
Siouxkriget (T2): 76/9, 83/11
Siouxupproret (T3): 71/6
Skattsökarna (T3): 70/9
*Skotten i Salvation Drift (T5): 83/10
Spökdalens hemlighet (T2): 70/11, 76/4, 83/4
Spökhästen (T1): 68/9, 79/23
Spökranchen (T2): 76/7, 84/2
Svarta Björnens hämnd (T2): 76/13, 83/12
Tomahawkduellen (T0): ??/??, 74/11, 81/1
Trubbel till tusen (T4): 76/23
Tvekampen (T2): ??/??, 75/4, 81/13
Uppgörelsen (T4): 75/11, 83/1
Utpressarna (T3): 72/6, 78/6
Våldets dal (T3): 72/9, 78/10
Vägen västerut (T5): 76/1, 82/16
Wells Fargo-guldet (T4): 78/5
Whiskykriget (T4): 74/6, 80/12
Örnens hämnd (T1): 68/7, 73/15
Översittaren (T2): 69/1
Blå Fågelns härkomst
De uppgifter om Blå Fågelns härkomst som ges i serien är fragmentariska och delvis motsägelsefulla. Mest utförligt behandlas ämnet i episoden ”De oförsonliga” från 1978. Enligt denna version var hennes mor en irländska med efternamnet Devlin som tillfångatogs av cheyennerna och fick en dotter tillsammans med en hövding. Efter att soldater attackerat stammens boplats tar Buffalo Bill hand om flickan som förs till sina euroamerikanska släktingar i Kansas och där ges namnet Kathleen. Då hon behandlas illa av sina släktingar och hennes halvbroder bland cheyennerna försöker döda henne tar Buffalo Bill med sig henne till fortet, där hon på grund av sin färdighet i spårning erbjuds jobb som spejare åt militären.
Enligt Blå Fågelns egen berättelse i episoden ”Den glömda skatten” från 1969 hette hennes far Arikara. Att fadern var en cheyennehövding motsägs dock i episoden ”Hökens sista kupp” från 1979 där Blå Fågeln frågar Buffalo Bill vad hennes pappa hette som bevis för att det verkligen är Bill och inte någon som bara utger sig för att vara han. Han svarar då ”Sean O’Casey”, vilket då kan antas vara ett irländskt namn. Även i episoden ”Hämnaren i Harrow City” från 1972 sägs det att det var Blå Fågelns mamma som var indianska. Men gemensamt för de svenskproducerade episoderna är att Blå Fågeln beskrivs ha ett blandat ursprung med kombinationen cheyenne/irländsk, vilket tillskrivs vissa egenskaper som svartsjuka och beskrivs som ”rena dynamiten” i episoden ”Blå Fågelns förräderi” från 1978.
Kopplingen mellan Irland och hett humör är en formelmässig del av engelsk och amerikansk kultur från perioder när irländarna uppfattades som sociala inkräktare ur underklassen (Cawelti 1976:11). Även om jag inte hittat något entydigt påstående i Meaghers originalserie förefaller det troligt att han framställde henne som cheyenne utan europeiskt påbrå.
Förhållandet till Buffalo Bill
I Fred Meaghers originalserie tävlar Blå Fågeln med Seena och Sally om Buffalo Bills gunst, och hon lyckas även förhindra att han gifter sig med Sally, som vill få honom att flytta till östkusten och bilda familj. Efter att de båda andra kvinnorna fått lämna serien är det främst Bills ointresse för romantik som Blå Fågeln har att kämpa emot. De romantiska inslagen är mer påtagliga i början av seriens historia och ersätts senare ofta av ett mer neutralt kollegialt förhållande. Blå Fågeln vill gärna krama och kyssa Bill, som finner detta beteende ytterst olämpligt i andra personers närvaro. Han uppvisar återkommande en rädsla för att general Sherman ska få veta att de befinner sig för sig själva i något av deras rum på fortet.
Ett exempel på detta återfinns i episoden ”Inkräktarna” när Blå Fågeln kommer in till Bill när han sitter i badet, varefter Sherman knackar på dörren och Bill tänker ”Om han får syn på Blå Fågeln är det ute med mej.” Det förefaller alltså som om Sherman hålls ovetande om deras förhållande och inte skulle acceptera att så skulle vara fallet.
Att Bill är rädd för att generalen ska få se dem vänslas även när han inte ens är i närheten, som fallet är i episoden ”Översittaren”, kan tolkas som om Bill känner sig obekväm i en sådan situation och är lite rädd för kvinnor. Att han som regel föredrar ensamhet framför kvinnligt sällskap framgår även tydligt av slutrutans berättartext i episoden ”Jägarna och de jagade”: ”Blå Fågeln hade hoppats att Bill skulle vara tillsammans med henne, men han föredrog att vara ensam och rida ut och betrakta buffelhjordarna som ännu vandrade fria över prärien.”
Bills motvilja till romantik kan enligt Margery Hourihan (1997) ses som en del av den hjälteroll han intar. Då denna roll kräver hängivenhet inför det uppdrag han tagit på sig skulle ett utlevande av hans sexualitet kunna ha en distraherande verkan. Hans fokusering på sitt uppdrag utgör en viktig del av hans manlighet och leder till att den sexuella driften istället ges utlopp via vålds- och spänningsrelaterade handlingar inom ramen av ett manligt kamratskap.
Även om Blå Fågelns förhållande till Buffalo Bill härmed förefaller sakna sexuella inslag antyds ändå en sådan möjlighet i några olika situationer. De båda uppvisar vid några tillfällen en önskan om att få vara för sig själva, och till exempel i episoden ”Bankrånarna” [1] är det Bill som avslutningsvis säger till Blå Fågeln: ”vi ska fira att vi lyckades avstyra ett krig – utan några vittnen – bara du och jag!”
I episoden ”Revolvermannen” är det däremot Blå Fågeln som uttrycker en önskan om att de två ska få vara för sig själva. Anledningen till deras önskan om avskildhet uttalas aldrig klart, men i den ovan relaterade situationen i episoden ”Översittaren” utropar Bill utanför bilden ”Blå Fågeln! Vad tar du dej till?” Ett sexuellt intresse antyds även av deras önskan att se den andre avklädd, uttryckt via tjuvkikande genom nyckelhålet när den andre sitter i badkaret. I episoden ”Inkräktarna” är det Blå Fågeln som kikar på Bill, medan situationen är den omvända i ”Banditerna i Red Rock”.
Bild 5: Buffalo Bill och Blå Fågeln håller ena handen kring den fallosliknande sängstolpen i var sin ruta i episoden ”Siouxernas hämnd” från häfte 68/4, s. 11 (över) och 16 (under).
Deras undertryckta sexualitet symboliseras bildmässigt i episoden ”Siouxernas hämnd” där först Blå Fågeln och därefter Buffalo Bill med ena handen kramar den fallosliknande sängstolpen samtidigt som de uttrycker sig något tvetydigt (Bild 5). Blå Fågeln säger sig vilja vara hos Bill för att kunna ”vara till nytta”, medan Bill samtidigt som han värjer sig från Blå Fågelns kramande säger ”Jag har inte tid med sånt här!” Här är det tydligt hjälterollen som talar! Bills undertryckta åtrå måste även sättas i samband med att Blå Fågeln tycks vara naken under sin klänning, något som bland annat framgår i episoden ”Spökdalens hemlighet” när hon sänder röksignaler med hjälp av klänningen istället för en filt (Bild 6).
Bild 6: Blå Fågeln sänder röksignaler med hjälp av sin klänning och avslöjar härvid att hon inte har någonting under. Från episoden ”Spökdalens hemlighet” i häfte 70/11 s. 18.
Man kan därmed säga att deras förhållande är asymmetriskt såtillvida att Blå Fågeln vill utveckla det medan Bill håller tillbaka. Hon framstår som mycket barnkär då småbarn dyker upp i serien och som hon då ofta får ta hand om. Det är underförstått att hon gärna vill ha barn tillsammans med Bill. Allra tydligast framstår Bills motstånd i slutet av episoden ”Fånge hos kråkindianerna” där hon konstaterar sig vara lycklig som ”har” sin Buffalo Bill (Bild 4). Hans svar innebär rena avspisningen: ”Du har mej inte mer än hon har, Blå Fågeln … eller nån annan kvinna nånsin kommer att ha! I det liv jag lever finns inte plats för romantik, det är lika bra att du inser det!”
Bild 4: Blå Fågeln i lindade flätor (version T6) får höra av Buffalo Bill att romantik inte har någon plats i det liv han vill leva; Buffalo Bill 82/5, s. 22.
För farligt för kvinnor
Blå Fågeln är alltid pigg på att följa med Buffalo Bill ut på nya uppdrag, men han vill ofta rida ensam med hänvisning till att det aktuella uppdraget är för riskabelt för kvinnor. Även om han i många fall verkligen tycks mena detta är det tydligt att han ibland vill komma bort från Blå Fågeln och vara för sig själv.
Ett exempel på detta återfinns i episoden ”Skotten i Salvation Drift” där Bill tar på sig Shermans uppdrag först efter att Blå Fågeln fört giftermål på tal. Blå Fågeln trotsar ofta Buffalo Bills order och rider efter honom trots att han förbjudit henne att följa med, och då hon gjort på detta sätt i episoden ”Fem laglösa män” frågar Bill henne: ”När ska du lära sig lyda?” Det slutar i några av dessa fall, som till exempel i ”Tomahawkduellen”, med att hon räddar hans liv. Det händer även, som till exempel i episoden ”Arabligan”, att Blå Fågeln hotar med att ställa till en scen om hon inte får följa med.
Även Buffalo Bill utnyttjar tricks för att slippa ifrån Blå Fågeln, och till exempel i episoden ”Krigslisten” [1] låtsas han att hon ska få följa med honom för att därefter skära av den hängbro han just ridit över medan hon är kvar på andra sidan. Det dröjer dock inte länge förrän hon dyker upp på nytt och säger: ” Det finns inte en flod bred nog att skilja mej från dej.” Upprepade gånger när Blå Fågeln är med ute på uppdrag händer det att Bill beordrar henne att rida efter hjälp eller att bevaka någon ofarligare position när han själv ger sig direkt in i hetluften.
Svartsjuka
Blå Fågelns svartsjuka gentemot vita kvinnor i Buffalo Bills närhet är ett återkommande tema som återfinns i så gott som alla episoder innehållande andra unga kvinnor. Hennes svartsjuka antyds upprepade gånger bero på hennes blandade härkomst. Även om hon säger sig vara stolt över att vara halvindianska kan man tänka sig att hon känner sig underlägsen vita kvinnor och därmed även är rädd för att Buffalo Bill ska överge henne.
I episoden ”Blå Fågelns förräderi” [2] är det Jinty O’Haras svärmande för den hjältemodige Bill som leder till att Blå Fågeln misstänks för att ha hjälpt de anfallande cheyennerna att ta sig in i fortet. Hon stjäl även Jintys sidenklänningar och river dem till bandage åt sårade soldater. I episoden ”Buffeljägarna” byter Blå Fågeln kläder med senatorsdottern Bridgit när denna badar i en damm, och säger till Bill att Bridgit inte kan bli någon bra ”squaw” då hon är för vek.
Även om Blå Fågeln ser ned på de andra kvinnornas mer feminina framtoning tycks hon ändå frukta att dessa drag kan locka Buffalo Bill att överge henne. I några episoder leder kvinnornas konkurrens om Bills gunst till regelrätta slagsmål som han får avstyra. Slutet på episoden ”Den vite medicinmannen” är märkligt såtillvida att Blå Fågeln och den andra kvinnan lyckats söva varandra med örter respektive piller och påträffas liggande avdomnade över varandra.
Sexuella trakasserier
Med tanke på de mansdominerade miljöer Blå Fågeln vistas i är det inte förvånande att hon ibland drabbas av sexuella trakasserier. I episoden ”Banditerna i Red Rock” antastas hon av några cowboys som kallar henne för ”sötnos” varvid hon ger prov på att kunna försvara sig själv fysiskt. Även i några andra episoder kallas hon ”sötnos” av skurkar som tagit henne tillfånga, och i episoden ”Blå Fågelns förräderi” vilseleder hon skurken som antastar henne genom att uppge det falska namnet ”Lilla Örnen”. När hon i episoden ”Laglös stad” söker arbete i banditledarens saloon tar han detta som en invit till romantik, vilket hon dock lyckas avstyra. Trakasserierna kommer bara från vita män och aldrig från någon indian. Däremot gör Blå Fågeln själv en sexuell invit till en indian som vaktar henne i syfte att oskadliggöra honom för att kunna smita sin väg i episoden ”Örnens hämnd” från 1968.
Diskriminering och misstänksamhet
Genom att hon ses som indianska drabbas Blå Fågeln ibland av uttalad diskriminering, och till exempel ombeds hon lämna vissa typer av lokaler som butiker och salooner av detta skäl. När detta händer på ett hotell i episoden ”Bankrånarna” [1] hotar hon portiern med sitt gevär.
Betraktad som indianska av sina euroamerikanska släktingar i episoden ”De oförsonliga” får hon skulden för alla bråk som uppstår trots att hon inte är den som startat dem. Svensken Leif Svensen i episoden ”Gisslan” säger till Blå Fågeln att han inte behöver ta råd av indianer, och då hon då säger sig vara ”halvblod” tycker han att det är ännu värre.
Blå Fågeln misstänks i några episoder vara förrädare på grund av sitt indianska påbrå, till exempel i ”Vägen västerut” där hon även av en misstänksam fader förhindras att bota en sjuk pojke med örtmedicin. I episoden ”Indianhataren” från 1969 säger sig Blå Fågeln inte lita på vita män då inte alla är som hennes Buffalo Bill, och hon konstaterar även att ”Mitt folk får kämpa länge innan dom blir helt accepterade.” Som varande kvinna tillåts inte Blå Fågeln närvara när några indianhövdingar ska hålla rådslag i Buffalo Bills närvaro i episoden ”Siouxkriget”. Överste Wallis vill inte ha några kvinnor i sitt fort och sätter Blå Fågeln på kökstjänst när hon kommer dit som spejare under Bills befäl i episoden ”Uppgörelsen”.
Blå Fågelns plats i serien
Som den vite hjältens ”sidekick” låter sig Blå Fågeln placeras i en av de traditionella roller som tilldelats indianer i populärkulturen (Sheyahshe 2008:39 ff.). Hennes främsta uppgift blir därmed att föra historien framåt och bidra till att Buffalo Bill kan växa i sin hjälteroll. Även om det är svårt att kvantifiera utan tillgång till samtliga utgivna häften tycker jag mig ha sett en tydlig trend i hur Blå Fågelns roll i serien tonas ned med tiden. Från att i början permanent ha haft en aktiv och drivande roll hamnar hon allt mer i skuggan av Buffalo Bill och lyser med sin frånvaro i flera av de senare episoderna.
I ett antal episoder, som till exempel ”Blockhusets hemlighet” och ”De hänsynslösa”, finns hon med som en inramning i början innan Buffalo Bill helt tar över handlingen. Även när hon finns med i hela episoden intar hon ofta en mer underordnad roll gentemot sin manlige kollega i vilken hon främst kommenterar händelseförloppet och ställer ledande frågor. De egna handlingar hon utför sker oftast på Bills direkta uppmaning, som till exempel att hon snabbt ska rida till fortet och hämta hjälp eller hålla vakt.
Blå Fågeln saknas helt i 64 episoder i de studerade häftena, med början 1974.
Slutdiskussion
Seriemagasin med västernkaraktär gavs i Sverige ut under perioden 1951 till 1990. Efter att ha varit som mest omfattande under första halvan av 1960-talet minskade antalet olika magasin successivt fram till 1990 (Nilsson 2011).
Det finns tydliga paralleller med det som Yvonne Pålsson i sin avhandling kallar indianböcker, även om dessa började utges redan före sekelskiftet. Förutom kombinationen av bild och text stämmer serien om Buffalo Bill innehållsmässigt väl överens med Pålssons karakterisering av genren: ”äventyrsberättelser om konfrontationer mellan indianer och vita oftast skildrade ur de vitas perspektiv, med överfall och tillfångataganden som återkommande motiv och med handlingen förlagd till de djupa skogarna eller prärien” (Pålsson 2013:14).
De tecknade västernserierna är i likhet med indianböckerna starkt mansdominerade och Blå Fågelns framträdande roll i Buffalo Bill kan endast matchas av Månstråle, syster till den unge kiowahövdingen Silverpilen i magasinet med samma namn som utkom i Sverige 1970 till 1982.
Den tecknade seriens kombination av bild och text återfinns, om än i annan form, i filmens värld, varför det kan vara intressant att jämföra serien om Buffalo Bill med hur indianer representerats på vita duken under olika tider (Aleiss 2005). Precis som det finns goda och onda indianer finns det vita av båda sorterna, och ofta är det giriga eller aningslösa vitas handlingar som startar indianernas oroligheter. Även bland kavalleriets officerare dyker det upp riktiga rötägg, och egentligen är det bara Buffalo Bill själv som är riktigt pålitlig.
Även om han själv är vit tjänar han osjälviskt ett högre mål, bevarandet av freden till gagn för alla goda krafter oavsett ras. Han respekteras av indianerna för sitt mod och sin ärlighet, egenskaper som de själva sägs omhulda. Problemet för Buffalo Bill är förstås att freden behövs främst för att de vitas landstölder ska kunna fortgå i ominskad omfattning, och att han tidigt har insett att myndigheterna i Washington kommer att bryta alla avtal de ingått med indianerna. Han utnyttjar sitt rykte om pålitlighet hos indianerna när han till exempel i episoden ”Jägarna och de jagade” säger till hövdingen: ”Landet och buffeln tillhör cheyennerna! Dom vita har gett sitt ord på det!”
Hans viktigaste egenskap som fredsbevarare tycks vara att han är väl införsatt i indianernas tankesätt och duktig på att uttrycka sig så att de tar intryck. Han är med andra ord en god manipulatör, vilket han är väl medveten om, till exempel när han i episoden ”Fånge hos kråkindianerna” säger till en soldat: ”Man måste förstå indianerna om man ska kunna handskas med dom.”
Bill är Blå Fågelns närmaste chef och samtidigt hennes pojkvän. Som noterats av bland andra Philip J. Deloria (2004:85) följer konstellationen vit man/indianska rådande dominansmönster såväl med tanke på genus som socialt. Att Buffalo Bill kan framstå som indianernas vän förstärks av hans förhållande till en indianska, som kan sägas skänka honom såväl något av en primitiv autencitet som rättmätiga anspråk på indianernas landområden.
Enligt Angela Aleiss (2005) finns det en stereotyp för ”half-breed” i filmens värld som innebär att de är allmänt opålitliga och inte riktigt passar in i någon av de två kulturer de har sitt ursprung i. Kvinnor med blandat etniskt ursprung framställs ofta som extra passionerade i likhet med Pearl i filmen ”Duel in the Sun” från 1946. Det är kanske det Buffalo Bill anspelar på när han säger att Blå Fågeln är ”rena dynamiten” (”Blå Fågelns förräderi”, 1978). Det märkliga med Blå Fågeln är annars att hon valt att odla sin indianska identitet i en huvudsakligen vit omgivning, vilket gör att hon verkligen står ut. När hon i episoden ”Ranchkriget” för en gångs skull är uppklädd i en vacker klänning för att gå på en finare fest med Bill säger hon sig hellre vilja ha sina ”bucksskinnsbyxor” på sig. Detta trots att hon i serien så gott som aldrig bär byxor.
Michael Sheyahshe (2008) har i sin analys av hur indianer framställs i tecknade serier utgått från de negativa stereotyper som Raymond William Stedman (1982) först formulerade i samband med en bredare analys av amerikansk populärkultur. Sheyahshe tar Svarta Maskens sidekick Tonto som exempel på att indianer i seriernas värld ofta karakteriseras av ett primitivt språkbruk. Detta kan dock inte sägas gälla Blå Fågeln, som uttrycker sig korrekt utan några speciella grammatiska särdrag. Däremot är hennes sätt att klä sig fullt av stereotypa drag som mockasiner, fransar, halsband av ben och från början även en fjäder i håret. Istället för en specifik nations traditionella klädsel blandas här inom populärkulturen typiskt indianska attribut från olika håll. Även om många indianer i serien om Buffalo Bill framställs som begivna på alkohol gäller detta absolut inte Blå Fågeln, som dock när hon till exempel i episoden ”Den glömda skatten” som undantag dricker öl förlorar lite av sin vanliga självkontroll. Hon visar ständigt prov på smarthet och humor och kan inte sägas ge näring åt stereotypen om dumma indianer.
Då serien om Buffalo Bill tidsmässigt är fast förankrad i 1800-talets senare del kan den sägas bygga under den stereotyp enligt vilken indianer framställs som historiskt fastlåsta till den gamla västern utan kontakt med nutiden. Detta stereotypa drag är dock inte specifikt för Blå Fågeln som karaktär, utan utgör en tidsmässig inramning av hela serien. Enligt Sheyahshe tenderar indianer att skildras antingen som ädla och goda eller som onda och blodtörstiga vildar. Blå Fågeln låter sig dock inte inplaceras i någon av dessa båda kategorier då hon framställs som genuint mänsklig med såväl positiva som negativa drag. Hennes fantastiska förmåga att spåra såväl människor som djur faller dock under en av de stereotyper som Sheyahshe nämner i sin studie, och denna förmåga ses närmast som ett medfött drag hos alla indianer och inte som en förmåga som måste tränas upp under en lång tid.
Avslutningsvis vill jag betona att Blå Fågeln representerar något mycket ovanligt i tecknade västernserier: en stark och självständig kvinna med indianskt påbrå (Bild 7). Det kan ses som något paradoxalt att hon framställs tydligast på detta sätt i seriens barndom på 1950-talet, för att senare undan för undan bli mer av en sexsymbol i skuggan av mannen och hjälten Buffalo Bill.
Bild 7: Blå Fågeln var i seriens barndom mer aktiv och självständig i förhållande till Buffalo Bill, som i denna bildruta där hon av någon anledning klubbat ner honom med gevärskolven. Originalteckning av Fred Meagher till dagsstripp från 7 april 1955.
Enligt Rayna Green (1975) har bilden av indianskan alltid formats i förhållande till den vite mannen. I likhet med Pocahontas har vi indianprinsessan som räddar den vite mannen, och å andra sidan har vi squawen som erbjuder honom sin kropp. Blå Fågeln rör sig i spänningsfältet mellan dessa bilder, räddande Buffalo Bills liv gång efter gång och ständigt beredd att skänka honom sin kropp bara han vill bli hennes.
I likhet med vad Elizabeth Bird skriver i sin analys av bland annat TV-serien ”Dr. Quinn” riskerar Blå Fågeln genom att ständigt rädda Bill från onda indianer, vilka demoniseras och får representera ”den andre”, att som ”god” indian förlora sin subjektivitet för att endast bli en del av den vite mannens historia (Bird 1996:249 f.).
Litteratur
- Aleiss, Angela, 2005: Making the white man’s Indian. Native Americans and Hollywood movies. Westport, Connecticut: Praeger.
- Bird, S. Elizabeth, 1996: Dressing in feathers. The construction of the Indian in American popular culture. Boulder: Westview Press.
- Braun, Sebastian F. 2013: ”Ethnographic novels. American Indians in francophone comics”, s. 41-58, i: Mackay, James & David Stirrup (red.): Tribal fantasies. Native Americans in the European imaginary, 1900-2010. New York: Palgrave Macmillan.
- Carter, Robert A. 2000: Buffalo Bill Cody. The man behind the legend. New York: Wiley.
- Cawelti, John G. 1976: Adventure, mystery, and romance. Formula stories as art and popular culture. Chicago: The University of Chicago Press.
- Deloria, Philip J. 2004: Indians in unexpected places. Lawrence Kansas: University Press of Kansas.
- Green, Rayna, 1975: ”The Pocahontas perplex. The image of Indian women in American culture.” Massachusetts Review 16(4):698-714.
- Horn, Maurice, 1977: Comics of the American West. New York: Winchester Press.
- Hourihan, Margery, 1997: Deconstructing the hero. Literary theory and children’s literature. London: Routledge.
- Mackay, James & David Stirrup, 2013: Tribal fantasies. Native Americans in the European imaginary, 1900-2010. New York: Palgrave Macmillan.
- Nilsson, Anders N. 2011: Det ska vara en cowboy. Vilda Västern som motiv inom svensk populärkultur. Umeå universitet, B-uppsats i etnologi.
- Pålsson, Yvonne, 2013: I Skinnstrumpas spår. Svenska barn- och ungdomsböcker om indianer, 1860-2008. Stockholm: Svenska barnboksinstitutet.
- Sheyahshe, Michael A. 2008: Native Americans in comic books. A critical study. Jefferson NC: McFarland.
- Stedman, Raymond William, 1982: Shadows of the Indian. Stereotypes in American culture. Norman: University of Oklahoma Press.
