Sök...
Generic filters
Exact matches only

Fakta

Bleckmossen – samlade äventyr del 1 Bleckmossen – samlade äventyr del 1
Av: Författare: Oskar Ekman
Tecknare: Carolina Ståhlberg
Omfång: 190 sidor i färg
Format: 17 x 24 cm, mjuka pärmar
Utgivare: Kartago Förlag
Utgivningsår: 2013
Språk: Svenska
Utgivningsland: Sverige
ISBN: 9789187057076
Betyg:

Bleckmossen – samlade äventyr del 1

Böcker

”Bleckmossen” startade i Kamratposten 2006, då som ”Bleckmossen Boyz” – jag måste erkänna att jag inte är helt säker på om det fortfarande är den officiella titeln eller när den slutade vara det. ”Bleckmossen – samlade äventyr del 1” samlar seriens tre första år och dess historier presenteras med en nytecknad ramberättelse där huvudpersonerna – Emil, Amir och Siri – ser tillbaka på och kommenterar de tidigare äventyren.

I korthet handlar serien om de tre kompisarna Emil, Siri och Amir och deras liv i förorten Bleckmossen. Den växlar och blandar genrer fritt, och går från thriller till fars till tonårsromantik, från före detta KGB-agenter till bajsskämt till mobbare som förtränger sina riktiga känslor för favoritoffret, utan att något av detta dominerar serien. På ett sätt känns Bleckmossen som en väldigt Kamratposten-ig serie. Den har något för de flesta, tar inte ut alla svängar den kunnat och inget i serien är riktigt revolutionerande eller chockerande, utan den är sådär lite lagom radikal i tidens anda (och hade inte gått att ha i Kamratposten när jag var i rätt ålder).

Därmed inte sagt att det inte finns element som andra än överkänsliga föräldrar kan störas av.

Till exempel samlar Amir kanske på sig lite väl många stereotyp-poäng – och jag är säker på att det inte var meningen. Han är Invandrarkillen (av det lilla vi ser av resten av skolan och Bleckmossens befolkning ser hans familj ut att vara i stort sett de enda med utomeuropeiskt ursprung) som har ”världens största självförtroende” (som inte direkt motsvaras av förmåga och färdighet), störst familj, förstående, beskyddande och pinsamma föräldrar (varav den enas grej är ständig matlagning), och blir ihop med den bortskämda och lite dumma tjejen från den rika familjen. Själv sitter jag och stör mig på den del av handlingen och bakgrunden som handlar om Anastasia Romanovas överlevnad och dess möjliga följder. Inte på överlevnaden i sig utan på att huvudpoängen (som den ofta gör när Anastasia är inblandad) bygger på okunskap om något som kan hittas med en google-sökning. Vän av ordning (och missade chanser till oväntade vändningar) känner då att han måste påpeka att det finns tillräckligt många Romanover kvar för att bilda åtminstone två läger över vem som borde vara tsar och att Rysslands makthavare inte verkar ha känt sig särskilt hotade av dem de senaste sju decennierna eller så.

Jag vill gilla – eller ogilla – ”Bleckmossen” mer än jag gör. Det är inte att jag är så gammal och cynisk att jag ser alla överraskande vändningar på mils håll – det gör jag inte – och jag kan räkna upp karaktärer i serier jag faktiskt följer eller följt som jag finner mer påfrestande än de värsta i ”Bleckmossen”. Det är inte heller så att det inte är någonting nytt, att det skulle vara någonting som jag redan läst och som gjorts bättre av någon annan (det skulle nog inte vara omöjligt att hitta någon som är villig att avfärda och såga ”Bleckmossen” som ”en mangafiering av ’Mystiska 2:an’”). Det är ingenting direkt fel med ”Bleckmossen”. Den bara … saknar något för mig odefinierbart.

Men jag tillhör ju inte målgruppen, allting är ju nytt för någon och den svenska seriemarknaden svämmar ju inte direkt över av serier för dem som är i rätt ålder för ”Bleckmossen” och Kamratposten.