Hur man botar en feminist

Nanna Johansson kom för ett tag sedan ut med en ny seriebok, ”Hur man botar en feminist”, som egentligen knappt är en seriebok utan mer ett slags kollage av skärmdumpar från Facebook, Paint-teckningar, mail, målarboksbilder, foton hittade på Google och noveller. Men på sidor här och var får vi lyckligtvis också återse hennes karaktäristiska småfeta figurer med stjärthakor och grisnäsor. Det är ett mycket kärt återseende.

Boken är i vanlig Nanna Johansson-anda hela tiden sylvass med rappa kommentarer och högt tempo. Känslan genom sidorna är att allting rasar fram i en väldig takt till ljudet av ett riktigt obehagligt gapskratt. Själv skrattar jag rakt ut flera gånger under läsningen. Ibland av igenkänning eller känslan av att vara förstådd, men ofta av ren och skär förvåning över allt det bisarra som boken kör upp i ansiktet på en. Och som denna gång till mångt och mycket är direkt hämtat från verkligheten.

Boken dryper av satir. Såklart, som vanligt och som tur är. För få behärskar att på ett lika träffsäkert sätt dra satir till en så absurd nivå som Nanna Johansson. En serie i denna satiriska bok behandlar satirens historia på ett satiriskt vis, till exempel. Men det är inte alltid så uppenbart. Ibland får en känslan av att satiren ligger gömd längre inunder något. Är hennes skruvade arbetsansökningar (där hon bland annat får napp på ett jobb som häxa) ett sätt att ironisera över dagens arbetssituation? Är montaget av regeringen som My little ponys ett sätt att kritisera regeringen? Eller My little ponys? Stundom behöver en verkligen tänka till, flera varv än en trodde, och jag får känslan av att det är då verket når dit det vill. Det är hennes sätt att peka på sådant vi trodde att vi redan visste och få oss att förstå det på nytt och nytt och nytt.

Titeln tyder på att det är en instruktion vi har att göra med, men jag betvivlar starkt att någon som verkligen har syftet att bota en feminist skulle sätta tänderna i Nanna Johanssons verk. Snarare tolkar jag boken som helhet som ett försök att vända på den enormt tröttsamma och på senare tid villigt omdebatterade frågan ”Har feminismen gått för långt?” (Nej.) och istället peka på vad i vårt samhälle och i vår tid som hela tiden systematiskt jobbar emot feminismen. Kanske vill boken istället få oss att ställa frågor som ”Hur kommer det sig att vi inte ser all den grava antifeminism som finns i princip överallt?” och ”Vad ska vi göra åt den?”.

Jag vill tacka Nanna Johansson för att hon dyker ner i de här unkna pölarna av hat. Från pölar av politiker till pölar av nätdejtare, Facebook-användare, tidningsredaktörer, reklammakare och folk i allmänhet. För att hon orkar vara så modigt jobbig och fortsätta ligga på långt över alla gränser. För att hon vrider ut och in på allting, synar under lupp och sedan visar upp det för oss andra. Det är tydligt och lättförståeligt samtidigt som det ibland är helt ofattbart. Det är argt och rättvist elakt. Det är smart och det är viktigt. Men är det roligt?

Att läsa boken är som en swirl av sött och äckligt. Som att tro att det är en vindruva en norpar från smörgåstårtan och alldeles försent upptäcka att det är en oliv. Med kärna. Och sedan sätta kärnan i halsen. Och njuta av det.

Det är fruktansvärt roligt, men är det det?