Jan Lööf Bildbok

”En coffee-table-bok för hela familjen!”, utropas det klämkäckt som avslutning till baksidestexten. Mnja, det kan förstås diskuteras. Att flera generationer svenskar förenas i kärlek till Jan Lööfs skapande har genom otaliga vittnesbörd framstått som alltmer klart för mig de senaste åren. Men om den här bokens i sammanhanget blygsamma sidstorlek däremot räcker för att kvala in i coffee-table-ligan är väl mer tveksamt. Enligt gängse språkbruk tenderar böcker i kategorin snarast att definieras som överdrivet stora och tunga eftersom de ju inte behöver vara särskilt praktiska eller bärbara.

Nu spelar det såklart ingen egentlig roll hur den här boken kan komma att benämnas, men mitt gnäll är inte enbart knappologisk ordmärkning. Storleken har i det här fallet faktiskt en relativt avgörande betydelse. Många av Lööfs bilder är nämligen rejält tilltagna och dessutom väldigt detaljrika, vilket gör att de här inte kunnat reproduceras på bästa tänkbara sätt. Man sitter ganska ofta vid läsningen och drömmer om ett generösare format. Till och med Lööf själv verkar – mer eller mindre medvetet – vara inne lite på samma linje, då han i flera av textkommentarerna kort reflekterar kring problematiken med formatets betydelse för upplevelsen. Både vad gäller stora (”Även med mina långa armar fanns en gräns för hur stor en pannå kunde vara”) och små (”Nu blev det grova konturer”) originalbilder, samt hur resultatet sedan ter sig i tryck (”Senare ville förlaget förstora böckerna … Det tyckte jag inte om. Tuschlinjerna blev alldeles för tjocka”).

Men med tanke på de små sidorna är det i alla fall på ett sätt ”tur i oturen” att boken då handlar om just Jan Lööf. Få svenska bildskapare, levande eller döda, är väl så vidunderligt klara och tydliga i sina verk. Allt ser oerhört gediget och självklart ut, med i stort sett samma stelt småklumpiga figurer, neutrala betraktningsvinkel, sakliga perspektivuppställning och tydliga redovisning av volymer. Konsekvensen är smått makalös när man bläddrar igenom de mer än trehundra sidorna. Endast i de allra tidigaste avbildade verken, från åren i anslutning till Konstfackstiden på sextiotalet, känner man inte riktigt igen mästarens hand. Annars är allt – barnböcker, skivomslag, serierutor, utställningsbilder, dagspressillustrationer med mera – som ett rikt och ständigt flöde av konkretiserad kvalitet.

Några ord till om texterna, förresten. De är alltför få, mestadels pliktskyldigt kortfattade – se där följs åtminstone coffee-table-mallen! – ibland smått förnumstiga, oftast intressanta. Säkerligen för en bred vetgirig allmänhet, men kanske alldeles speciellt för andra historieberättare och/eller bildmakare.

Det sägs ibland att man inte ska kritisera saker för vad de inte är, så jag ska sluta tjata om små sidor och korta texter. Det är bara att vara tacksam för att denna kompakta lilla utgåva existerar – och serierna är ju för övrigt redan återutgivna i tre gedigna volymer. Kanske kommer även den definitiva biografin så småningom.