Hilda och trollet & Hilda och midnattsjätten

Det var på 2013 års upplaga av seriemässan Uppsala Comix som jag först kom i kontakt med barnserien ”Hilda”. Internationell gäst det året var Sam Arthur, en av eldsjälarna bakom det brittiska alternativförlaget Nobrow. Han höll ett uppskattat föredrag där han visade upp smakprov från sin utgivning – bland annat då albumen med ”Hilda” av Luke Pearson. När jag bläddrade igenom ett av Hilda-albumen efteråt minns jag att jag tänkte att ”det här borde någon ge ut på svenska”. Och se, som genom ett trollslag kommer Epix ut med inte mindre än två Hilda-album samma år!

Nu såg jag aldrig Horst Schröder smyga omkring i kulisserna på Uppsala Comix, men att han har näsa för kvalitetsserier, det står klart. Som bekant har Epix på senare år satsat på bilderböcker och serier för barn – troligen för att det är en eftersatt marknad och biblioteken fullkomligen skriker efter bra barnserier. Och ”Hilda”, det är bra grejer det, både för stora och liten. (Även om mina barn, 3 och 5 år, tyckte att det var i läskigaste taget.)

Nobrow är ett förlag som satsar oerhört mycket på att göra snygga trycksaker, och även Epix utgåva andas kvalitet. Men så har man också anlitat fullblodsproffs som Jan-Erik Höglund på handtextning och Nicolas Krizan för formgivningen.

I albumen får vi följa Hilda, en mycket sympatisk och nyfiken flicka, på äventyr i den fjällvärld där hon och hennes mamma bor i en liten stuga. Det övernaturliga och magiska är aldrig långt borta, och det vilar en skandinavisk prägel över troll, jättar och andra sagoväsen som Hilda stöter på i albumen. Men det blir sällan läskigt, utan mest smågulligt och estetiskt tilltalande. Förlagets egen jämförelse med Tove Janson (”Mumin” och Hayako Miyazaki (regissören bakom bland annat ”Min granne Totoro” och Spirited Away”) är faktiskt rätt träffande.

”Hilda och trollet” var det första albumet som kom ut på svenska, och i min mening också det bästa. Det är vackert tecknat och färglagt, nästan poetiskt trots en närmast naivistisk stil. Berättandet är tydligt och effektivt – lättläst utan att vara simpelt. Handlingen kretsar kring Hildas trolljakt, som går bättre än hon anat. Och så har Hilda och mamman problem med trägubben som kommer med ved och aldrig säger något.

Det andra albumet, ”Hilda och midnattsjätten”, kom ganska tätt inpå det första och handlar om problemen med samexistens på olika plan. Plötsligt börjar de pyttesmå alverna vandalisera Hildas hus och hota med vräkning. Hildas hus står mitt i den osynliga alvbyn och nu har de fått en ny statsminister som kommit till makten tack vare vallöftet att han ska köra bort människorna. Och här ligger större delen av handlingen koncentrerad, medan den mystiske midnattsjätten i titeln mest utgör en bihandling.

Men medan det första albumet var mer lättsamt är ”Hilda och midnattsjätten” nedtyngt av pratig dialog. Partierna med alverna (läs: större delen av albumet) är rätt tråkiga. Jag tvivlar på att barnen förstår eller uppskattar satiren av samhället, politiken och byråkratin på samma sätt som en vuxen har möjlighet att göra. Jag tror mest det känns som transportsträckor. För det gör det ärligt talat även för mig. Den där känslan av förundran och magi infaller först när midnattsjätten gör entré. Kanske är det ett medvetet drag från Luke Pearson för att lätta upp berättelsen.

Vilket album som är mest representativt för Pearsons berättarstil kan jag inte uttala mig om. Det får framtiden utvisa, förutsatt att det blir fler album på svenska. Det lär finnas åtminstone två till album på originalspråket.