Dylan Dog [1–4]

Serien »Dylan Dog« skapades redan 1986 av den italienske manusförfattaren Tiziano Sclavi, men det var först efter att den blivit både succé och kult i hemlandet som den 1993 dök upp i Sverige, i form av en tjock serietidning. En kompakt publikation med väldigt många små serierutor. Min läsning av nummer ett av denna tidning efterlämnade bara ett vagt minne av huvudpersonens assistent, som delar namn och utseende med filmstjärnan Groucho Marx. Serien var full av knasigheter. Egentligen är huvudpersonens jobb rätt underligt också: att utreda övernaturliga mysterier …

Nu, i och med förläggaren och redaktören Erikssons förord till ett av de nya albumen, får vi svenskar ett mysterium utrett i alla fall: 1993 års svenska Dylan-tidning publicerade originalets pocketsidor omredigerade till svenska serietidningssidor! Inte konstigt att tidningen lades ner efter sex nummer. Men därefter gick serien i flera år i Seriemagasinet, vars läsare hade stor vana vid och tolerans för styvmoderligt redigerade sidor. Jag har fiskat upp enstaka Seriemagasinet antikvariskt, men inte heller då jublat över serien »Dylan Dog«.

Jag undvek därför de här nya seriealbumen. Trots att många av mina vänner hyllade dem och initiativet att ge ut dem. Trots att jag lyssnade på ett föredrag, på Stockholms Internationella Seriefestival, där utgivaren och serieexperten Eriksson berättade om seriens historia och lyfte fram dess kvaliteter. Trots att minialbumen kastades efter mig gratis. Men när jag nu fick dem som recensionsuppdrag, tyckte jag att det var dags. Dags för en rättvis bedömning.

Idag har »Dylan Dog« ett stort antal manusförfattare och tecknare. Serien är tydligen den tredje största i Italien. Det finns spinoffer, filmatiseringar, fanart och så vidare.

Serien i det första av de nya svenska albumen, »Vila i frid« (Barbato/Stano), har en lite blaskig lavering och kändes till en början en smula stel teckningsmässigt. Men manusets styrka fångade mig efter bara några sidor. Tidigare har jag, på gott eller ont, betraktat spökdetektivupplägget ungefär som en korsning mellan »Ghostbusters« och »Scooby Doo«, men det jag mötte nu var en filosofisk spökhistoria med hjärta.

Det andra albumet, »De sista ljuva åren«, berättade också en filosofisk spökhistoria. En mer hjärtlös dylik, men läckert tecknad av Nicola Mari. Mari tecknar inte precis som Hugo Pratt, men jag får ändå lite samma, positiva, upplevelse. Mycket visuellt spel mellan svart och vitt. Figuren Dylan Dog påminner faktiskt lite om Pratts Corto Maltese. Inte utseendemässigt, men i attityden till skeendet. Båda lufsar ofta bara med, lite passivt, och »ser vad som händer«. Om de två tunna albumen »En seriemördares bekännelser« och »Av vargablod« finns det inte så mycket att säga. De är korta bagateller. Det ena av dem är skrivet av Sclavi, den ursprungliga skaparen av serien.

»Men varför«, frågade jag mig när jag först fick höra att Eriksson (mest känd som Fantomenkännare) skulle återintroducera »Dylan Dog« på svenska. Men paketerad så här, i ett format som gör serien rättvisa (antagligen mer rättvisa än originalpubliceringen!), uppvisar serien till sist värden och kvaliteter som till och med jag förmår uppfatta och uppskatta. Oasens svalka efter en tjugoettårig ökenvandring.

Utdrag ur Dylan Dog: De sista ljuva åren av Giovanni di Gregorio (manus) och Nicola Mari (teckningar). © Sergio Bonelli Editore