Silver Age (1956–1970): Om vi ska fortsätta den historiska analogin, där ”guldåldern” är antiken och det tidiga 1950-talet är medeltiden, så inleds superhjältehistoriens renässans med Showcase nummer 4, som kom ut 1956 och där den moderna versionen av Flash debuterade. Den sålde bra och de följande månaderna moderniserade man en rad gamla 40-talshjältar, bland annat Atom och Green Lantern, och till slut så samlade man också ihop dessa hjältar i en supergrupp: Justice League of America.
Silver Age brukar dock främst förknippas med Marvelserier, och enligt legenden så var det en golfmatch mellan DC Comics ägare Jack Liebowitz och Atlas (numera Marvel) Comics ägare Martin Goodman som gav upphov till ”Marvelrevolutionen” som Stan Lee så blygsamt skulle kalla resultatet.
Liebowitz skröt om hur framgångsrik Justlice League of America hade varit och när Goodman kom till kontoret så beordrade han Stan Lee, som var redaktör, att skapa en superhjältegrupp. Problemet var bara att Marvel Comics främst publicerade western- och kärleksserier, och inte hade haft någon framgångsrik superhjälteserie sedan andra världskrigets slut. Vem som kom med idén beror på vem man vill tro, men Stan Lee och/eller Jack Kirby löste helt enkelt den gordiska knuten genom att skapa fyra nya karaktärer och göra dem till en superhjältegrupp, eller snarare en superhjältefamilj: 1961 så såg Fantastic Four nummer 1 dagens ljus. Lite otippat (Stan Lee hade tänkt sluta med serier) så blev det en succé.
Stan Lee, Jack Kirby och Steve Ditko skulle de närmaste åren skapa en hel rad superhjältar som inte sällan gästspelade i varandras tidningar: Hulk, Thor, Iron Man och, kanske den mest kände Marvelhjälten av dem alla: Spider-Man. Om DC-imperiet grundlades i och med Action Comics nummer 1 så är det denna period som förvandlade det lilla förlaget Marvel Comics till den dominant vi ser idag. Dagens läsare uppfattar nog Silver Age-serierna som nästan lika styltiga som Golden Age-alstren, men även om Silver Age-serierna kan framstå som ytliga och ganska naiva, så går det inte att ta miste på den experimentlusta och skaparglädje som genomsyrar dem.
Nästa gång tar jag en titt på 70-talets och det tidiga 80-talets lite mörkare serier.