Utgrävningen

En tom man. Hans kvinna, siamessystrar, senildement far, kattfolket och hans eget lik, i en dröm i en metabiografi.

Max Andersson fångar bisarra situationer mästerligt med sin särpräglade stil och humor. Ångestladdade händelser och skruvade situationer avlöser varandra utan att lämna igenkänningsfaktorn bakom sig. Det ibland ogreppbara och absurda vardagslivet och samspelet mellan förvirrade, förtappade eller förtvivlade människor får en att ömsom skratta, ömsom kontemplera och undra vad fan det är för värld man själv lever i egentligen. Begravd under allt som kräks från alla håll och kanter, om det så handlar om mediapropaganda, sensationsmaskineriet och den idisslade sörjan som kväks, kvids och kastas upp i kön på Konsum. Knivslagsmål, påtvingad och/eller frivillig offentlig förnedring, misär, karriärism och hemlöshet.

De förvridna figurer som utan upprepning i stora delar av boken slingrar sig runt bildrutorna är imponerande, inte bara bildmässigt, utan framförallt omfångsmässigt. Dessa tillsammans med den tilltagande, genomsyrande svärtan påminner om en feberdröm lik Jim Cummins omslagskonst till albumet Too Dark Park av Skinny Puppy. En malström av mardrömsvarelser från en plats bortom förståndet.

Det undermedvetnas tolkning av det medvetna som sedan det medvetna undermedvetet tolkar i det undermedvetna medvetandet.

Post-apokalyptiska undertoner för tankarna till det gamla svenska rollspelet Mutants kampanj-setting i Berlin hundra år in i framtiden, och en smula Äventyrsdags, om än inte lika färgglatt, men minst lika lekfullt. Ofta lika våldamt och mycket skitigare. Iskungen och pappan har samma patetiska men ofta bedårande dementa dumgubbighet över sig.

Stilmässigt påminner Anderssons verk om undergroundtecknare som Charles Burns, Daniel Clowes och Chester Brown (framförallt Browns Ed the Happy Clown) i det att den Lynchianska surrealismen är tydlig, men Andersson har en särpräglad spretighet i sina teckningar som jag alltid tyckt vara uppfriskande.

Har man inte än bekantat sig med Max Andersson, kanske man själv behöver grävas upp. Med Pixy och Pistolen Johnny som gamla favoriter behöver åtminstone jag själv gräva ner mig i Anderssons senare utgivning.

På hur många plan denna drömvärld är skruvad blir bara mer och mer påtagligt, och för att göra den 18-åriga arbetsinsatsen bakom Utgrävningen rättvisa skulle nog inte ens en recension som tagit 18 veckor att göra räckt till.

Utgrävningen avslöjar sig långsamt, men lyckas hitta nya sätt att klä av sig ju mer man läser. En bok att avnjutas om och om igen. Så ofta man bara orkar. Försiktigt. Om vi håller i varandra, så kan vi klara det.

Utdrag ur Utgrävningen av Max Andersson. Copyright upphovsmannen/Kartago.