Flickan som lekte med elden
21 juni 2016 av David Haglund Böcker Serieversionen av Flickan som lekte med elden känns mer strömlinjeformad än de föregående serieromanerna i Stieg Larssons Millennium-trilogi, men brottas fortfarande med bristande autenticitet och andra ojämnheter.Amerikanska förlaget DC Comics, vars vuxenetikett Vertigo ger ut serieversionerna av Stieg Larssons världsberömda deckare, bytte strategi inför adaptionen av boken Flickan som lekte med elden. Tidigare hade man gett ut den första boken uppdelad i två serieromaner, men den här gången gav man ut en enda stor tegelsten på en gång. Av konstnärliga, berättartekniska och praktiska skäl var det nog ett smart drag, men detta resulterade även i en relativt dyr utgåva. Hur smart det egentligen var kan kanske diskuteras, men svenska Norstedts har valt att följa amerikanernas publiceringsform.
Liksom förra gången är det lite för många kockar på tecknarsidan – Leonardo Manco och Andrea Mutti har till och med fått sällskap av ytterligare en tecknare, Antonio Fuso. Den här gången har tecknarna ändå lyckats slipa bort de värsta individuella olikheterna, på gott och ont. Resultatet blir tyvärr utvattnat och karaktärslöst. Denise Mina lär ha sagt att det är svårt att teckna svenskar eftersom alla ser likadana ut, och det märks också på bilderna att tecknarna verkar tycka det.
Precis som i de föregående serieromanerna är det fortfarande mycket som känns osvenskt och klichéartat europeiskt. Ingen av upphovsmännen verkar till exempel ha känt till att Paulo Roberto – som ju figurerar i berättelsen – är en verklig person och avbildar honom därför som flintskallig. Men det är kanske för mycket begärt från människor som inte lever i vår kultur, om man nu ska vara rättvis.
Själva historien är hyfsat spännande. De flesta känner troligen igen handlingen från boken och filmen: Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander tar sig an sexhandeln och finner att spåren leder till samhällets toppskikt. Dessutom konfronteras Lisbeth av personer från det förflutna.
Jag tycker det är trevligt att man tagit ut svängarna med berättandet och stundtals hoppar över text för att låta bilderna tala. Men tyvärr kan de ordlösa partierna ibland bli onödigt utdragna, vilket gör att tempot blir ojämnt. Och det är just det som blir det bestående intrycket av denna serieroman: ojämnt.
