Sök...
Generic filters
Exact matches only

Det jävla ordet …

Fanzin

Av: Mikael Hammarberg
Omfång: 20 sidor
Format: A5
Kontakt: [email protected]
Hemsida: Uppgift saknas

Depression och cancer. Två läskiga, alltför vanliga sjukdomar som vi alla torde ha en relation till på ett eller annat sätt. Att berätta personligt om kampen mot dessa blir därför närmast automatiskt engagerande – vem blir inte berörd av en berättelse där utgångspunkten är mammans cancerbesked som resulterar i djup ångest hos en själv? På det sättet får Mikael Hammarström en del gratis genom sitt val av tema, men gör i sin självbiografiska serienovell även i övrigt ett bra jobba med att beröra.

För huvudpersonens egen del blir cancerbeskedet en utlösande faktor till en livskris, en fördjupad depression som får det mesta att knaka i fogarna. Familjens, vänners, psykvårdens och inte minst det egna skapandets betydelse för bearbetning av dödsrädslan och ångesten lyfts fram på ett övertygande sätt.

Den 20-sidiga novellen är textdriven och påminner stilmässigt en aning om Henrik Bromander. Bilderna är nogrrannt tecknade, i regel genomtänkta och ofta symbolladdade. Med några undantag bland rutorna lyser svärtan med sin frånvaro, vilket är förvånande med tanke på historiens annars mörka karaktär. Med lite fler svarta ytor hade serien fått ytterligare tyngd visuellt.

det_javla_ordet2
Ett annat överraskande inslag i bildspråket är att Hammarberg genomgående väljer att undvika teckna de närstående personer han berättar om – mamman, som en stor del av historien kretsar kring, visas i en enda bild. Om detta grepp handlar om att visa hänsyn till nära familj är obenägenheten lätt att förstå, men samtidigt är det något problematiskt att inom ett visuellt medium inte visa upp de personer man berättar om. Sitt berättarjag tycks Hammarberg också vilja dölja i viss mån genom stilisering – vi får aldrig se hans ögon bakom de tjocka glasögonen, gestaltningen sker nästan alltid rakt framifrån med nedtonad kroppsspråk. Det känns lite som att han tar på sig ett slags anonymiserande mask i sina teckningar, något som även första sidans familjeporträtt, där hans fotograferade gestalt fått huvudet utbytt mot seriefigurens, understryker. Kanhända att det underlättar för att klara av att berätta allt det där smärtsamma och personliga. För oss som brukar skruva på sig obekvämt vid läsning av explicit självutlämnande serier känns greppet i den meningen som välkommet.

Mikael Hammarberg har garanterat mer att ge oss, och jag ser fram emot att följa hans resa. Både som självbiografisk serietecknare och därigenom som människa, med siktet på ljusglimten i mörkret.

Henri Gylander