Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke: Leopardkvinnan

Den sistnämnda går ut på att låta kritikerrosade serieskapare ta sig an serien Spirou utan att bry sig om den gamla kontinuiteten. Här skulle Spirou i teorin kunna bli vampyr, slåss mot rymdvarelser eller möta Batman. Men hittills har denna albumsvit mer inriktats på någon form av realism. Leopardkvinnan är en fristående fortsättning på kritikerhyllade albumet Operation fladdermus där Spirou och Nicke verkade i det nazistockuperade Bryssel. I detta album har vi hunnit till 1946 och en alkoholiserad Spirou försöker övervinna sorgen som orsakats av händelserna i förra albumet. Men en mystisk leopardklädd kvinna dyker upp på jakt efter stulna fetischer, och plötsligt är våra hjältar indragna i ett äventyr igen.

Det förra albumet var så extremt realistiskt att de övernaturliga inslagen som dyker upp denna gång förbryllar. Svävande fetischer och mystiska ap-robotar är på sätt och vis inget konstigt i Spirous värld, men det realistiska anslaget med Andra världskriget som fond gör att det blir en krock i berättarteknik här. Om man prompt ska föra in övernaturliga inslag hade jag föredragit att berättelsen stod på egna ben och inte var en uppföljare.

Därtill: en av Spirous fördelar har varit att äventyren hela tiden hänger med i den samhälleliga utvecklingen. Därför känns det extra konstigt att Nickes flickvän Glu-Glu använder sin sexualitet för att få som hon vill. Även bögskämten känns unkna och lite malplacerade. Nu menar jag inte att alla serier behöver vara politiskt korrekta, men i sitt sammanhang ter sig dessa sexistiska utsvävningar lite märkliga. Skulle man vilja, kan man dessutom läsa in rasism i leopardkvinnans roll. Även andra serier med Spirou, speciellt Den unge Spirou, har problem med rasistiska och sexistiska stereotyper. Det hade onekligen varit trevligt om man lämnade dessa åt sidan här. De tillför inte precis någonting.

Men allt är inte dåligt i Leopardkvinnan. Bitvis är serien riktigt underhållande. Vissa delar, som Nickes swingpjattmobil, är underhållande. Andra delar, som uppdykanden av Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir och Boris Vian, är fyndiga. Men i jämförelse med Operation fladdermus blir Leopardkvinnan medioker. Serien avslutas med löftet om att ytterligare en del är på gång. Med tanke på vad det verkar handla om (försöker att inte spoila här) finns det fog att oroa sig för mer sexistiska och rasistiska stereotyper. Men man kan alltid hoppas att Leopardkvinnan 2 – De svarta hostiornas herre är bättre än detta album.

Ruta ur Leopardkvinnan.