Tänk inte på det del 1–2

Det har under många år varit ett rent nöje för undertecknad att följa utvecklingen hos Serieskolans elever: från första trevande trycksaker till fet årsbok som i regel presenterar en imponerande samling nyblivna proffs. Så ser utvecklingen ut generellt. Det som verkligen slår mig med detta årets första klassfanzin – klokt nog uppdelad i två volymer – är att så många av tecknarna redan nu är fullfjädrade serieskapare. Något lika ”färdigt” kan jag i sammanhanget inte minnas att ha varit med om tidigare.

Efter att nyligen ha läst Galagos senaste intressanta nummer, beståendes uteslutande av debutanter som vanligtvis sysslar med fanzin, kan jag bara konstatera att de flesta av serierna i Tänk inte på det hade mer än väl platsat i numret ifråga. Många av alstren här ligger till och med över genomsnittet i kvalitén på dagens Galagoserier i allmänhet. Vi lever i spännande tider …

En majoritet av de 23 tecknare i Serie-ettan (som Seriskolans första årskurs numera visst kallas) har en stil med klar lutning åt det alternativa hållet. Manga ligger i marginalen, mainstreama humorserier lyser med sin frånvaro. Renodlad fantasy bjuds det på i ett par serier, varav speciellt Ellinor Richeys Bringing home work (bild ovan) lovar mycket stilmässigt. Den mest politiska serien Kör upp ert jävla andrum i röven! har tecknats av Malin Granroth. Hon visar på viss satirisk potential, som dessvärre här överskuggas av tröttsamt plakatviftande. Desto mer bitande politiskt budskap blir det i Sam Berglunds berättelse, där det är tecknarens egen vardag som utgör ramarna för den framförda normsamhälls-kritiken.

Att teckna i blyerts är uppenbart inne numera, sannolikt till viss del tack vare förra årets Urhundenvinnare Hilding Sandgren. Elin Telilä Jakobssons fina serie bär tydliga influenser av henne – dock hade det lika gärna kunnat vara tvärtom, för den sistnämnda tecknar faktiskt ännu bättre. Det tveklöst snyggaste och mest minnesvärda bidraget bjuder dock Moa Romanova på – hennes Do ya know (bild nedan) är en snudd på genialiskt berättad serie, som bör kunna kvala in i vilken framstående antologi som helst.

Sist kan jag inte låta bli att lyfta fram även Jonatan Roséns pseudofilosofiska och charmiga serie Träden (bild nedan) – dels på grund av min hopplösa förkärlek till antropomorfa fåglar, dels för att den bland ett flertal alster med övertoner av ångest utgör något av en välbehövlig vitamindos.

Sammanfattningsvis kan man inte säga annat än att årets uppsättning av Serie-ettan kan mycket väl utgöra den mest lovande tecknarklassen som samlats i Mazettihuset hittills. Åtminstone en handfull av dem lär i rimlighetens namn etablera sig i Seriesveriges kollektiva medvetande inom en snar framtid.